Jag slog mitt PB i förrgår kväll! Jihaa!

Nej, inte på milen. På Lötsjön runt. Den enda tävling som inte gör mig totalnojjig.

Det är litet. Det är gemytligt. Det är hur charmigt som helst. Och lite backigt. Man kan vinna bergspris…

Tävlingen arrangeras av en Länna IF där min arbetskollega och fjällmarapolare O är medlem. Varje år lockar han ett gäng arbetskompisar att springa. Minns inte varför jag inte sprungit sedan 2008, men nu tyckte jag det var hög tid.  Dessutom vill coachen gärna att jag övar upp lite tävlingsvana, och får bättre ordning på tävlingsnojjan. Han sprang förexten själv också. Grymt bra.

Bästa sättet att övervinna nojjor är som alla vet total förnekelse. Man bestämmer sig helt enkelt för att det inte är en tävling man ska springa. Lötsjön runt är således ingen tävling. Det är ett socialt event med arbetskamraterna. Vi träffas hemma hos O och käkar pizza. Först måste man bara springa åtta kilometer. Gärna snabbt.

Jag var hur cool som helst. Möjligen lite orolig över hängigheten som förföljt mig hela dan´.  (Pumlan har hittat ett spännade virus på skolan som hon nödvändigtvis måste släpa hem. För övrigt samma virus som försenat det här inlägget. Satsade på att sova mig helfrisk.)

Cool alltså. Och lite småkall eftersom det regnade rätt kraftigt innan start. Regnet förvandlade dessutom banans första del till en hal och lerig gräsbevuxen historia. Samtliga löpare var vackert lerprickiga ändå upp på ryggen när grus/gräset efter en knapp kilometer övergick till asfalt. Typ här:

Nummer 336 är jag. Nummer 332 min arbetskompis I. Hon och jag sprang i princip hela loppet sida vid sida, med ett gemensamt mål – att inte låta O gå i mål före oss. Jag ville dessutom gärna kolla hur fort jag orkade springa, och slå mitt gamla resultat på 39:07. Fixade jag inte det planerade jag att lägga mig ner och gråta.

Den lättlöpta asfalten lutade uppför, och tog slut fort. Grusväg. Uppför mot bergspriset. Och nerför. Och uppför. Och nerför. Och lite uppför. Jag är inge´ vidare på att rulla nerför och hade fullt sjå att hänga på I. Hon skrämde halvt slag på mig när hon påstod att vi höll 4:20-tempo. Blev tvungen att kolla in varvtiden på min egen klocka, 4:40. Min hade rätt. I övrigt tittade jag inte alls på klockan. Inte så stor vits på Lötsjön runt som ändå inte går att jämföra med ngt annat.

Nu hade vi knaprat in avståndet till O, och tillsammans sprang vi alla tre ut på de återstående tre kilometerna asfalt. Kuperad asfalt. Men asfalt. Så jag tyckte vi kunde öka farten lite. Försökte samtidigt peppa O, som dock sakta förlorade meter efter meter. I däremot, som också började släppa mig för långt framför sig, orkade tugga ikapp när jag skrek lite på henne.

Slutet av loppet lutade utför. I rullade iväg. Jag orkade inte svara och gick i mål fem sekunder efter henne. Kvittar lika när man är ute och otävlar.

Tyckte inte att jag behövde gråta heller eftersom jag var helt säker på att jag sprungit snabbare än 39 minuter. Kollade inte ens efter på klockan. Jag hade sprungit så fort jag orkade. Mer än så kan man inte göra. Så jag var förbaskat nöjd!

36:07 visade det sig. Klart godkänt. Klart värt en pizza.