Lunslufs

Jag är banne mig en tvåtaktare! Antingen springer jag halvt livet ur mig, eller så tassar jag omkring i knapp styrfart. Till skillnad från många andra har jag inga som helst problem att springa långsamt  – riktigt långsamt – på långpassen. Igår gick det i 7:15-tempo. Viss skillnad från ett planerat tävlingstempo på milen på 4:30.

Eftersom jag blivit lite less på mina hemvana stigar som dessutom börjar bli väl vildvuxna (sist brände nässlorna mig på kinden), så sprang jag istället i Uppsala. Upplandsleden från Sunnersta till Nyby t.o.r,  genom naturreservatet Lunsen.

Fick hemlängtan. Hem till Norrland.

Till marker där tallarnas blottlagda rotsystem slingrar på samma sätt över hällarna. Där det luktar likadant – av ljung och skvattram. Och där det också är alldeles, alldeles stilla en förmiddag i slutet av augusti. Men där man springer till havet.

Fast det är iofs inget större fel på utsikten över Fläktankärret heller. Eller på att sitta där i solen och se sländorna dansa med glänsande vingar.

Inte fel att sitta på Sunnerstastugans terrass heller. Efteråt. Och käka dammsugare.

På kvällskvisten hamnar jag i en diskussion med coachen om långpassfarter. (Nix, han skällde inte på mig för att jag springer för sakta.) Så jag måste kolla lite med herrarna Daniels och McMillan. Daniels tycker att folk som springer milen på ungefär trekvart ska springa långpass i 5:32-tempo. McMillan är lite mer flexibel: 5:03-5:51.

Mysko farter. Som jag alls inte har i benen. Man kanske borde skaffa sig en tredje mitt-emellan-växel?

Annonser

6 tankar om “Lunslufs

  1. Ja det är en väldig skillnad på terräng givetvis. Jag hamnar oftast i samma tempo, oavsett pass, vilket ju gör att jag springer ”för sakta” på tävling och ”för fort” på långpass, ibland. Knasigt. Vore bättre om jag hade flera växlar än en!

  2. Tror som anneliten, att deras fart baseras på ”slät” mark, och på något vis verkar du ju göra helt rätt. 🙂 Och kanske inte ens din Garmin (eller vad som nu mäter farten) stämmer?

  3. Flickorna ovan tog orden ur mun på mig. Om Upplandsleden liknar Roslagsleden så är väl 7:15/km inte särskilt långsamt. Hursom helst tycks du jallefall ha ökat skillnaden mellan dina två växellägen, vilket väl är bra att veta, eftersom det åtminstone i min värld tyder på ungdom och dynamik? Själv sprang jag oftast för fort på den tiden jag ännu sprang långpass, utom när jag fick sällskap.

  4. Hej alla! Jag var helt klart totalt otydlig inser jag. För nog fattar till och med jag att det är skillnad på terräng och asfalt, och att McMillan och Daniels nog inte tänker sig att man ska snubbla över rötter, plurra i våtmarker och hoppa mellan stenar. Även om jag är helt säker på att det defintivt finns folk som springer mycket snabbare än jag på den där stigen, och dessutom säkert gör det med mycket lägre ansträning.
    ”Problemet” är att mina ben tycks ha blivit väldigt förtjusta i själva lustempot. Så när jag springer på asfalt har jag numer fullt sjå att få dem att fatta att det finns mellanting mellan fullt ös och snabb promenad. 5:30 känns helt enkelt lite avigt. Och 5 också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s