(Edit: Någon som tycker jag är mer än lovligt förvirrad? Och har svårt att skilja högt från lågt? Alldeles rätt observerat. Inte är det särskilt mycket bättre med höger och vänster heller. Hade ett grönt och ett rött handtag på cykelstyret ända tills jag blev typ tonåring. Har korrigerat inlägget lite ”vertikalt”.)
Alltid lär man sig nåt. Som att det finns högt och lågt i löparvärlden. (Inte är man särskilt insatt direkt.) Tydligen gör jag numer milen på låga 46. Låter ju betydligt bättre än det som gällde fram tills igår. Höga 47.
Sprang Hälsoloppet. Nytt personbästa på milen. Är inte alls nöjd.
Det var en helt fantastiskt ljum och vacker sensommarkväll i Huddinge, och jag hade härligt coachsällskap. Dessutom var det jätteroligt att träffa på Staffan. Det sammantaget uppvägde som tur var själva löpeländet som var en ren och skär plåga.
Ni vet kanske hur det är. Man värmer upp och får absolut inget gensvar från benen. Noll. Nada. Det är då man fattar att det nog inte kommer att bli någon trivsam resa över tio kilometer. Men det hindrar ju inte att man tänker försöka ändå, och alltså letar reda på farthållarna för sub 45. Under har ju skett förr.
Farthållare, ja. Det låter väl som en bra idé? Kan det säkert vara om man har kapacitet att haka på. Men när man redan efter två kilometer förlorar direktkontakten känns det faktiskt rätt tungt. Man ser ju så förbannat bokstavligt hur avståndet växer och växer. Och till slut försvinner 45 minuter bakom en vägkrök.
När låren dessutom stumnar efter tre kilometer, trots att banan i princip bara lutat utför, börjar det dyka upp riskabla tankar. Hälsoloppets tio kilometer springs över två varv. Efter fem kilometer passerar man målområdet. Ett väldigt lockande målområde. Det var snubblande nära att jag girade åt vänster och klev av.
Men jag tyckte uppenbarligen inte att det var rätt kväll för livets första DNF. Minns svagt att jag passerade 5K på 22.45. Minns också att jag definitivt inte reflekterade över att jag, om jag bara orkade öka tempot lite, lite skulle kunna klara att springa på precis under 46 minuter. Det är ju en himla tur att jag inte kan räkna när jag är trött. För då hade jag garanterat blivit helt knäckt vid ungefär 7,5 kilometer när allting plötsligt tog tvärstopp.
I en halv kilometer kändes det som om jag trampade vatten. Eller sirap snarare. Tempokurvan från Garmin ritar en markant puckel. Precis innan hade jag sprungit om en kvinna i permobil. När jag hörde det svagt surrande motorljudet växa bakom mig klickade nåt i hjärnan. ”Jag kan ju för fasen inte bli omkörd av en kvinna i permobil!”
Lyckades hitta lite kraft. Antagligen i reptilhjärnan. Fick fart på fötterna. Svor lite över en uppförsbacke, som i själva verket bara var ett mycket svagt motlut. Hälsoloppet är i princip flackt som en salsgolv. Men när kroppen skriker förvandlas den minsta sluttning till kraftig kupering.
Med en knapp kilometer kvar möttes jag av Per. Han hävdar att jag såg rätt bister ut. Men han vågade sig ändå på att slå sällskap med mig. Peppa. Såg till att jag inte tappade löpsteget och lyckades till och med få mig att öka farten.
Gick i mål på 46:29. En pyttedryg minut bättre än resultatet från Blodomloppet i juni på 47:34. Kunde inte göra annat än skratta åt eländet.
Nej, jag borde inte vara nöjd. För jag borde kunna springa mycket bättre just nu. Borde. Men just igår ville det sig inte. Varför? Har inte en aning. Tänker inte ens bryta ihop över saken. Skippar den biten och går rakt på att komma igen!
Vad tycker ni om medaljen förexten?
blogg@bureborn 
Grattis till perset. Men fullt nöjda med våra resultat kan vi väl knappast vara varken du eller jag. Vi får trösta oss med att vi föll tillsammans i alla fall. Men tur att det var snabbt glömt. Typ vid Kungens kurva eller så va? Tänk att en löpartävling kan vara så skitkul fastän själva löpningen går åt pipan. Tack för en jäkligt trevlig kväll!
Smurf! Attans, jag har tänkt på dig hela dagen idag men vågade inte ringa och kolla hur det gick. Jag är trots allt djuuupt imponerad av ditt PB. Grattis!
Äh. Det går inte alltid som man tänkt. Du krigade på – klappa dig själv på axeln för det. Och PB är PB. Jag hade ju lovat att hejja. Jag svek. Och gick ut och åt med ospringande vänner istället. Som råkade vara på besök från Skåne. Gick liksom inte att skjuta upp… Hoppas vi ses någon annanstans istället.
När man har missat ett mål kan man tänka att man har det roliga kvar att klara det. Det tänkte jag typ två-tre gånger innan jag grejade LL-silvret. Och då fick man ju vänta ett år emellan. Det finns många millopp. Och du är i form för sub45 – det är jag säker på. Du hade bara en mindre bra dag.
Farthållare? Vad har hänt med det lilla prestiglösa loppet som man typ bestämmer sig samma dag för om man ska springa eller inte?
Medaljen är FUL! Jag har en.
Några ord från en gammal räv som är van att misslyckas:
Förra året försökte jag springa under 50 på 10 000 meter ännu en gång i livet. I augusti misslyckades jag och hamnade på drygt 51 minuter men i september fixade jag 49:45. Där har du läget! Bra sprunget av er båda efter omständigheterna ändå. Hade tyvärr inte möjlighet att heja eftersom jag måste sköta min egen träning ;-).
(Undrar lite över beteckningarna ”höga” och ”låga”. Har för mig att när det gäller sekunder och hundradelar talar man om låga 51 när man menar 51:01-51:49 och höga 51 om man menar 51:50-51:99, dvs ”låga” och ”höga” hundradelar inom ”sekunden 51”, men jag kan ha fel och du är numera mer inne i löparsvängen än jag… )
Äsch, inte tycker jag att tiden är speciellt eländig. Inte alls! Däremot förstår jag till fullo din beskvikelse över att kroppen inte riktigt ville vara med. Men det tror jag nog kan förklaras med en kombo av hård träning under en längre tid och en allmänt dålig dag som dyker upp när man dom minst anar det. Härligt kämpat!!!
Att träffa på dig och coach och prata en stund uppvägde mycket riktigt själva loppet även för mig, jag har inte lyckats lägga det bakom mig ännu utan är fortfarande rejält besviken. Jag anade dock inget på förhand då benen kändes finfina på uppvärmningen, lurigt det där, jag vet aldrig innan hur det ska gå med anledning av känslan i benen/kroppen innan.
Jag gjorde ju ingen dålig tid och har egentligen ingen anledning att vara missnöjd och detsamma gäller ju i allra högsta grad även dig! Du närmar dig ju drömgränsen med väldigt raska steg, hur länge sedan är det nu som målet sattes upp, inte alltför länge sedan eller hur?
Hoppas vi ses igen på någon annan uppvärmning!
Men åh… tråkigt att du inte är nöjd! Farthållare suger…. jag vidhåller fortf att det var de som förstörde mitt Sthlm marathon 2011 😉
Jumper,
tror du har rätt i dina tankar om högt och lågt. Gäller nog samma för minutangivelser som för hundradelar. Det var nog bara en förvirrad coach som lurade sin adept.
Per: Kungens kurva? Jag hade förträngt alltihop innan vi ens hunnit tillbaka till bilen…
Helena: Tack! Jag är också lite imponerad. Av att jag inte bröt. Eller liftade med tanten i permobilen… 🙂
Anneliten: Hoppas också att vi ses snart! Ett gäng smågrabbar hoppade in som påhejarvikarier, och gjorde ett kanonjobb i radhusområdet.
Smart tänkt – att man har det roliga kvar – synd bara att det roliga gör så förbannat ont innan man är i mål. Milen är för sjutton en gräslig distans!
Jumper: Skulle du kunna tänka dig att sitta bakom örat på mig nästa gång? Kan vara bra att ha en räv med perspektiv på plats om det går taskigt.
Angående tidförvirringen skyller jag på coachen…
Benet: Tack! Egentligen har du ju rätt, det är inget fel på tiden. men ibland blir man så ilsk när man inte får ut det man vill av kroppen. Och nu måste jag ju dessutom göra om eländet…
Staffan: Du Staffan, ibland är alldeles, alldeles för hård mot dig själv. Du är en jätteduktig löpare! Som lätt kommer att springa på din drömtid, en dag när kroppen inte får för sig att trilskas lite.
Jonna: Lite nöjd är jag. Jag bet ju åtminstone ihop och tog mig i mål. Men någon farthållare tänker jag aldrig mer haka på. Klart bättre att springa sitt eget lopp.
Eftersom jag själv är osäker har jag googlat lite och hittat t.ex:
F15 300 häck: Frida suverän
När man såg Frida Perssons försökslopp i går på höga 44 såg det nästan ut som ett maxlopp. Memn det var det sannerligen inte. Nu rusade Frida nämligen finalen dryga sekunden snabbare: 43.64!!!
”Höga 44” betyder här tydligen i varje fall över 44:64.
Svar på frågorna:
1 Jag tycker att medaljen ser söt ut.
2. Jag kan tänka mig att sitta bakom ditt öra. om du springer försiktigt.
Det blev ju ett rejält pers som du putsar lite till nästa gång. Kanske nästa lördag till exempel. Då finns både Kistaloppet och Sicklaloppet att välja på här i Stockholm.
Jag gillar inte heller medaljen men jag gillar idén med Hälsoloppet. Det känns lite som ett välgörenhetslopp.
Jumper: Jag har också googlat, och tror som du. Lovar att inte peta ner dig med mina svängade flätor.
Lennart: Hade faktiskt planerat att kuta Sickla, men kommer att hoppa över det. Behöver få träna lite i lugn och ro ett tag innan nästa urladdning. Min största utmaning ligger i att övervinna mitt envisa psyke, som älskar att skapa prestationsångest.
Tycker också att Hälsoloppet var en sympatisk, och väldigt gemytlig och familjär, tillställning.
Äh, jag tycker inte det var någon dålig tid men förstår dina tankar. Känns det inte rätt i kroppen så är det inte kul! Grattis till pers!!!
Grattis i efterskott! Jag förstår hur tankarna går, men även om dagsformen in var topp just denna dag och kväll sprang du ändå in på nytt fint pers! Låt inte detta störa din inre vetskap om vad du är kapabel till. Löpning är som en ”förenklad” spegelbild av livet… på’t igen!
Carina och Niklas: Tack!
Konstigt nog tvivlar jag inte på att jag har kapacitet att springa snabbare än så här. Möjligen tvivlar jag på om jag lyckas bemästra tävlingsmotviljan.