Straffspark

Ni vet det där tröskelpasset som fick mig att dråsa omkull i duschen. Och som stenhårda Staffan sen gjorde en inverterad variant på. Nu har jag också sprungit den där stegen baklänges – eller framlänges om man hellre tycker det.

Shit, vilken mental utmaning. En veritabel kickspark i hjärnbarken.

Misstänker att coachen ville ge egna kroppen betalt för gammal ost (han var inte heller särskilt nöjd med sin insats i Hälsoloppet). Och eftersom vi planerat att springa ihop så kunde ju min illvilliga kropp också få sig en släng av sleven. Lite straffexercis. Typ.

Det var alltså Per som föreslog att vi skulle springa tröskelintervaller över 2, 4, 6, 8, 10, 12 minuter. Och han lär knappast ha trott att jag skulle banga. Kastade handskar är röda skynken i min värld.

Till skillnad från Staffan körde vi inte genomgående en minuts vila utan istället 30, 45, 75, 90, 120 sekunders vila. Och eftersom vi skulle springa tillsammans var det förstås löpbanden på F&S som gällde. Coachen springer ju liksom ifrån mig annars.

Praktiskt med löpband. För då kan man radera bort lutningen efter intervall nummer två… Startade i 4:45-tempo, vilket en normal dag på löbandet definitivt är tröskelfart. Sista halvan av sista intervallen hade jag sakta men säkert knappat ner farten till 5-tempo, utan att lyckas få pulsen att stanna i tröskelzon. Men där går ändå skamgränsen.

Praktiskt med löpband. För då kan man titta åt sidan ibland och konstatera att coachen inte heller ser oberörd ut. Delad glädje, ni vet. Och så kan man distrahera sig själv genom att försöka snacka. Åtminstone under vilan…

Svinjobbigt. För mina ben, som inte var helt med på noterna efter urladdningen på Hälsoloppet. Och för skallen, som verkligen inte jublade när vi sprungit fyra av sex intervaller och fortfarande hade mer än halva passet kvar.

Men efteråt – brutalnöjd! Satt inte i duschen heller. Klinkergolvet i F&S duschrum är halksäkert småknottrigt. Klart obekvämt.

Annonser

9 thoughts on “Straffspark

  1. Att bara två dagar efter lopp köra en ”Bureborns skinkorna-mot-klinkers-stege” omvänd à la Staffan var väl inte helt klokt. Men vad gör man när verkligheten obarmhärtigt tränger sig på med allahanda livspusslaraktiviteter som stökar till träningsplaneringen. Blev rätt mastig. Men någon straffspark var det inte tal om. Löpning skall vara kul, inget straff. Däremot var det en spännande utmaning. Som vi fixade. ”Brutalnöjd” var absolut rätt ordval för känslan efteråt..

  2. Staffan: Satsar på diamanthård. Glittrar så vacker också.

    Västgötskan: Snart börjar man väl se ut som en sån där afrikansk buffel. 🙂

    Carina: Nån diagnos har man kanske… som tycker det är roligt. 🙂

    Per: Sorry, om jag fått dig att framstå som en sadistisk typ. Du kanske inte straffar dig själv, men det gör jag. Men vem har påstått att straff inte kan vara kul… 🙂

    Malin: Det var roligt!

    Jumper: Bara lite smågalna hoppas jag. Inte spritt språngande.

    Ingmarie: Träningstuffhet är det nog ingen större brist på. Gäller bara att hitta den, och dagsformen, när det är dags för tävling också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s