Coachrapport 5

Varsågoda! Här kommer augustis coachrapport. Helt ocensurerad. Per erbjöd sig gentilt att modifiera texten om jag tyckte att han hängde ut mig som ”instabilt psykfall”. Äh va´ tusan! Tycker någon att en tvångströja vore lämplig efter detta så bjuder jag på det.

Själv känner jag mig stabil som en marmorstaty. Nike från Samotrake, tror jag. Huvudlös, men med världens läckraste vingar.

Augusti var rörig inledningsvis. Motivationsbristen i semesterns slutskede var stor. Och tron på sig själv låg. Tävlingsnojan var tillbaka. Hade inte tränat ihop på några veckor. Inför det första gemensamma passet efter uppehållet, en vecka in i augusti, framkom tankar som ”vad spelar det för roll om hundra år om jag klarat springa milen på 45 minuter”? Vad svarar man på det? Det korrekta svaret är naturligtvis att det är fullständigt skit samma. I det perspektivet blir det mesta vi gör i vardagslivet ganska betydelselöst. Men det gäller ju ändå att försöka hitta saker som får en att känna sig levande i vardagen, hur betydelselösa de än kanske är i framtidens historieböcker. Hade åtminstone fram till dess trott att det vi höll på med förgyllde bådas tillvaro en del. Men nu blev jag osäker.

Vad hade hänt egentligen? Den person som brann för målet och träningen alldeles nyligen hade på någon vecka lyckats gömma sig bakom långa frukostar med ballerinakakor, husfixaraktiviteter och allmänt semestermyspys. Och samtidigt tappat lusten. Pratade hellre om Vasalopp och fjällmaror nästa år än att vi nu gick in i själva slutspurten av vårt arbete. Nej, de där semesterveckorna efter Sälen verkade ha gett utrymme för lite väl mycket existentiella träningsfunderingar för att coachen skulle vara helt nöjd.

Det hade inte på något sätt fuskats med passen. Skulle hon aldrig göra. Så nog skulle miltiden fixas alltid. Men att dra fram en adept med låg motivation mot ett mål kändes inte speciellt tilltalande. Skulle inte funka för den här coachen i alla fall. På en direkt fråga fick jag svaret att hon ville fortsätta kämpa mot målet. Då så, då tar vi avstamp ifrån det. Försökte sedan lirka, trixa och peppa för att få fram den där glöden som väl rimligen borde ligga och pyra någonstans därinne. Lyckades inte så bra tror jag. Hoppades på att vårt gemensamma träningspass skulle kunna lösa upp knuten.

Det gjorde det nog en aning. Men dessvärre visade adeptens GPS tokiga data som gjorde att passet såg ut att vara en tillbakagång till snittider som hölls för någon månad sedan. Det var absolut det sista vi behövde i det läget! Försökte släta över så gott jag kunde, men kommentarerna om väderförhållanden och variationer i dagsform lät nog ganska ihåliga. När väl data lades upp på Funbeat framgick ganska tydligt att något var fel med distansmätningen. Efter lite räknande kom jag fram till att passet istället var helt i linje med vad det borde, eller kanske till och med något bättre. Puh! Men jag kände att jag inte kunde övertyga adepten fullt ut om detta ändå.

Mitt sista vapen var att vi skulle lämna det strukturerade programmet en kortare period och tillåta helt fri träning. För att hitta tillbaka till glädjen. Hon skulle fundera. Samtidigt försökte jag få fram en ton av den uppgivenhet som jag kände i det läget. Det gick en dag, sedan kom ett glädjande mejl. Den där träningsvilliga och målfokuserade tjejen som gömt sig några veckor hade hittat tillbaka. Inte skulle hon flumma bort från träningsprogrammet minsann. Ett intervallpass hade precis genomförts på 4*10 min i snittfarten 4,35. Med tröskelpuls rakt igenom. Tron på sig själv var åter. Att gnistan fanns där igen var väldigt tydligt. Skönt! Och vilken bra form sedan.

Skit samma vad som låg bakom förvandlingen. Inte läge att rota i det. Nu var det full fart framåt som gällde för att inte ge utrymme för den där tvivlande semestermentaliteten att hitta tillbaka. Fick bra draghjälp av att långledigheten precis skulle ta slut. Dessutom låg den ganska avslappnade tävlingen Lötsjön runt som ett bra mål i närtid. Mer eller mindre obligatorisk att genomföra tack vare arbetskompis O. Så fokus på den. Bloggerskan har skrivit utförlig race report redan med en schysst bild på sig själv i full aktion (observera det härliga leendet). Lötsjön runt är, precis som hon skriver, en ganska kuperad historia, dessutom på tävlingsdagen kryddad med en hel del lera och vattenpölar. Tiden säger därför inte speciellt mycket om prestationen. Men jag kunde jämföra med avståndet i mål till andra löpare jag känner och konstatera att detta minsann var ytterligare ett styrkebesked.

Vi hade i plan att springa Sicklaloppet den 8/9 gemensamt. Det skulle vara försök nr 1 att klara milmålet. Men plötsligt började bloggerskan att prata om Hälsoloppet, en tävling som jag av någon anledning helt förbisett. Platt bana, asfalt, farthållare på nivån 45 minuter och en starttid kl 19 som var garant för behagliga temperaturer en kväll i slutet av augusti. Perfekt! Planen lades om och första milförsöket flyttades därmed en och en halv vecka närmare i tiden. Ett pass på 5*1 km i tänkt tävlingsfart (4,30 per km) med 1 min ståvila lades in 5 dagar före loppet. På platt asfalt. Det gick skitbra. Trots att det bara var två dagar efter Lötsjön runt. Snabbfotingen fick nästan bromsa sig till snittfart runt 4,25 och kom på sig själv med att stå och gnola under vilan. Därefter lite lättare träning fram till tävlingsdagen. Upplagt för succé.

Dags för Hälsolopp. Bloggerskan har skrivit en utförlig rapport även om denna tävling. Blev personbästa med över minuten. Men långt ifrån målet. Kan konstatera att kroppen inte var på bästa humör och att det inte var speciellt lyckat att hänga på de s k ”farthållarna” som tydligen satte av i överambitiös hastighet. Det tog stopp. Har vi väl alla som springer tävlingar upplevt någon gång. Var själv med om det på samma tävling. Adepten kunde ha brutit loppet vid passeringen vid halva, men fortsatte. Bra tycker jag. Hon fick en slitsam resa in i mål, men visade samtidigt att det i alla fall inte var något fel på skallen den kvällen. Tack och lov har vi båda en ganska avslappnad inställning till ”misslyckanden” och kunde skaka av oss våra resultat i princip omgående. Det jag minns nu från kvällen är istället en massa skrattande.

Vad händer nu då? Det blir inte Sicklaloppet i alla fall. Vi funderar och är inte riktigt klara över upplägget i september. Det enda som är säkert att det är Lidingölopp om knappt fyra veckor. Vore bra med försök nr 2 innan dess.

/Per

Annonser

4 thoughts on “Coachrapport 5

  1. Fantastiskt inlägg ocn en sällsynt intressant inblick i det psykologiska spelet bakom kulisserna, där coachen får plocka fram det bästa han har. Vad den huvudlösa segergudinnan beträffar klarar hon sig utan tvångströja, ty hennes reaktioner tycks mig helt mänskligt begripliga. Naturligtvis är det skit samma i ett större perspektiv om hon springer på 46 eller 45 minuter, och jag anar av egen erfarenhet att det egentligen är något annat som driver henne att kämpa på. Låt mig gissa att sommarens trevliga livslögn handlar om nyfikenhet. ”Hur fort kan jag springa i höst? Hur långt kan det bära om jag och coachen kämpar ända in i kaklet? Sådan här temporär fokusering mot ett mål har ett värde i sig och så länge vägen dit inte bara är plågsam utan också (tycks det mig gamla tråkmåns) så rolig, är valet i grunden avgjort.

    (Letar med spänning i tävlingskalendern mellan Sickla och Lidingö).

  2. Suveränt återgiven analysrapport, Per! Filosofisk, ärlig, rak och ödmjuk i tonen. Där finns synergin, om än lite avig, men dynamiken är viktigast. En coach eller vän eller både och med denna klarsynthet skulle varje människa behöva! Och jag är övertygad om att adepten kommer att klara sub45, med fokus på ett lopp och bygga upp den mentala uppladdningen parallellt med fysisk träning. Go with the flow!

  3. Jumper: Uppskattar verkligen att du inte föreslår att jag borde införskaffa mig ett par brukar psykofarmaka. Jag känner mig fullt frisk. Och tycker din gissning är klockren!
    Ibland tror jag Per önskar att jag var en aning mer lättduperad när det kommer till den mentala biten. Att förmå mig att träna livet ur mig är ingen större utmaning, men resten…

    Niklas: Jag är otroligt lyckligt lottad, eller hur! Men ibland är Per lite väl klarsynt… man vill ju helst känna sig själv bäst. 🙂

  4. Juper och Niklas:
    En enkel gästbloggare som jag blev otroligt glad över era kommentarer. Jättestort tack!!

    En sak som är tacksam med adepten är att hon är en aldrig sinande källa till nytt bloggmaterial :-). Tänk vad tråkigt det vore ändå att hjälpa en superseriös, tvärstabil, inte minsta förvirrad och otroligt målfokuserad löpare som inte spretar det minsta. Skönt att ha med en människa att göra istället…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s