Tröskelpass. Borde få till ett sånt den här veckan.
Joggar iväg längs Fyrisån mot Sunnersta. Nollställd. Framme vid motionsspåret kastar jag krona eller klave i huvudet. Skippar spåret och springer vidare längs grusvägen. Väljer bort skidbacken också, men först när jag är framme vid den.
Vänder och börjar springa i tröskelfart in mot stan. Fyra minuter, fem, sju, först efter åtta bestämmer jag mig – tio minuter får det bli. Stannar. Andas. Två minuters vila, eller? Nej, det räcker med en och en halv. Springer. Fyra intervaller över tio minuter.
Vem bestämde det? Det stod inte i nåt träningsprogram. Jag fattade definitivt inget medvetet val. Kroppen kanske. Men troligast lusten.
blogg@bureborn 
Det låter som om du gjorde en ”jumper”, så som han beskriver den i ”den ofrivillige löparen” om än på en seriösare nivå. Med grundinställningen att du ska tröskelträna blir det till slut ett fullt godkänt pass eftersom ”lusten” vill lägga på en minut till och en minut till när du känner att du har mer att ge. Känner igen mig lite?
Skön känsla när man inte behöver fundera så mycket, när det bara händer. Egen naturlig variation i träningen istället för ett spikat program som ska följas till punkt och pricka.
Lustprincipen kör jag ofta. Och oftast blir resultatet bra. Men ibland borde jag planera ett pass eller två INNAN jag ger mig ut. Men det händer otroligt sällan… Hihi! 🙂
Bra gjort!!
Snyggt jobbat! 4x10min är ju grymt! Spontana infallspass kryddar löpningen och främjar det olydiga jaget, eller hur nu Jung skulle ha uttryckt det, om han sprungit 😉
Och den är minsann livsviktig! 🙂
Oj, tänk att få lust till 4×10 min bara sådär! Härligt! Lusten borde man kanske låta styra lite oftare. Även om jag oftast har lust med vad jag bestämt när jag väl sätter igång 🙂
Jumper: Tur att Google finns, annars hade jag väl fortfarande letat efter den ofrivillige löparen. (Om någon annan är nyfiken: http://maxochnisse.se/2010/03/10/den-ofrivillige-loparen/)
Helt klart gjorde jag en jumper! Inser också att det hänt en del med mig sedan dess. Av min kommentar då att döma förstod jag dig inte alls. Nu gör jag det. Men fortfarande verkar det som om jag behöver ett ngt fastare ramverk. Åtminstone om jag, som i sommar, försöker bli en snabbare löpare. Så länge jag bara springer för att upprätthålla status quo räcker lustprincipen allena. Och härlig är den!
Andreas: Spikade saker har en förmåga att väcka anarkisten i mig. Det är när jag anar att hon tänker sätta käppar i hjulet som jag oftast låter lusten styra. Och ibland blir jag verkligen överraskad av vad som händer!
Västgötskan: Tycker din lust verkar göra ett jättebra jobb! Så länge man inte förväxlar latmasken med lusten är det ju ingen fara. 🙂
Jung: Ser Carl Gustav framför mig, joggande i väst som spänner över buken. Med klockkedja och monokel. Hihi!
Det olydiga jaget är helt underbart! Så länge hon inte löper fullständigt amok.
Ingmarie: Precis! Skulle bli förskräckligt olustigt utan den.
Malin: Helt klart har en sommar av hård träning påverkat lustkänslorna. Tror knappast att 4*10-minuters tröskel hade känts särskilt lustbetonat för ett halvår sedan.
Helt klart har du rätt. Oftast får man ju faktiskt lust för det man tar sig för. Åtminstone i löparspåret. Med dammsugaren… nja. 🙂
Ja, något slags ramverk bör nog vara nödvändigt, gissningsvis ett fastare sådant för den seriösa löparen än för motionären, och att själva grundföresatsen att träna är en förutsättning, börjar jag ana när den större motivationen tryter. Struktur och gärna en förstående coach kan också vara bra för den hängivna löparen, emedan hen annars riskerar överträning eller alltför ensidiga övningar, Som färsk entusiastisk veteranlöpare för många år sen och som ung höjdhopparnörd en gång nådde jag sällan bästa resultat med lustprincipen. Av en händelse lär problemet beröras i snitsarens kommande inlägg ”Höjdhopparen”, som jag härmed på vanligt självupptaget vis gör diskret reklam för. 😉
Vill också upplysa om att ”MaxochNisse” har användbar sökfunktion även om Google.också leder rätt.