Smärta till lunch

”Är du ok?”

Hör rösten dovt genom bruset från mina egna pulsslag. Eller vadå brus? Det fullkomligt dånar i öronen.

Försöker öppna ögonen. Men blundar igen. Svettsalt svider. Kisar genom den röda trötthetsdimman.  Strax till höger om mig står en golden retriver med tillhörande hundägare, båda med lika bedjande och orolig blick.

Lyckas flämta fram att jag är helt ok. Bara lite andfådd. Ingen fara alls. Bara jag får ligga kvar en stund till. Ligga kvar på rygg i gräset vid sidan av grusvägen och kippa efter luft. Efter liv.

Hund och ägare går tvekande vidare, men vänder sig om ett par gånger. För säkerhets skull antar jag, och vänder blicken uppåt. Stirrar på ett malätet alblad. Fantastiskt intressant alblad. Kan man glo på i nästan fem minuter.

Först när jag hör cykelhjul knastra i gruset bortåt Sunnersta lyckas jag sjava upp på fötter, stryka svetten ur pannan och sakta, sakta jogga längs Fyrisån tillbaka till jobbet. Är väldigt glad över att jag inte sprang mina  5* 1,5 kilometersintervaller längs hårdtrafikerade Dag Hammarskölds väg. Inte läge att dråsa ner i diken där. Alldeles för många vittnen.

Annonser

11 thoughts on “Smärta till lunch

  1. Ja, här var det tydligen inte tal om shuffle längre… ”Bra jobbat tjejen”

    Jag tror ärligt talat att jag aldrig hat tagit ut mig på det där sättet. Har kanske inte psyke nog? För mig brukar det räcka bra med att börja gå för att få vila.

  2. Västgötskan: Smart tänkt där! Man kanske borde hålla sig till huvudleder när man planerar att springa livet ur sig.

    Malin: Gissar på hjärtinfarkt… Tyckte det var lika bra att passa på när lunchmötet ställdes in. Så slapp jag gruva mig ända fram tills kvällen.

    Jumper: Eller så funkar din koppling mellan förståndet (som skriker stanna) och viljan (som fortsätter pressa) bara på ett annat sätt än min. I ditt fall (djuping som du är:-)) vinner förståndet.

  3. Det ÄR SÅ ett BRA träningspass ska kännas!!
    /Ståhlis

    Jeeeez… Nog för att jag själv varit bra trött på intervallpass men nu inser jag att jag tagit i alldeles för lite…
    /Benet

  4. Shit! Jag har ALDRIG legat ner efter ett intervallpass – aldrig varit så trött. Inser att jag mesar (mesade – det springs ju rätt lite nuförtiden) jämfört med dig. Du är tuff du!

  5. Carina: Egentligen är inte lunchen min bästa tid på dygnet. Brukar oftast gå bäst att springa på kvällskvisten. Men intervallpass i mörker är så svårkontrollerat. Ser ju inte klockan.
    Snart, snart är du igång igen. Det har jag bestämt!

    Benet: Haha! Tack Ståhlis! Innan denna sommars hårdträning hade jag heller aldrig hamnat i ryggläge efter ett intervallpass. Har uppenbarligen lyckats flytta fram gränsen för hur trött jag vågar bli.

    Jonna: Än har jag inte spytt… Enligt vissa det RIKTIGA beviset på att man vågar ta i. Känns inte lockande. Alls.

    Anneliten: Snart är det presens som gäller i ditt löparliv, inte imperfekt!
    Märkligt nog har jag alltid pallat att köra in ända i kaklet på andra typer av träning, cirkelfys till exempel. Men det är först nu som jag lyckats använda pannbenet även i löpningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s