Lomhörd slitvarg

Försöker övertala. ”Kom igen nu. Det är vackert här i skogen. Luktar varma klipphällar och svampmarker. Titta så fint solljuset silar genom bladverket. Och stigen är perfekt, mjuk och lagom utmanande att springa på.”

Händer ingenting.

Skriker: ”Skärp dig! Du gillar att springa!”

Hjälper inte ett skit.

Kroppen vill inte springa. Den är motsträvig. Tung. Trög. Den grinar illa över ljungsnåren och svär åt trädrötterna. Varje steg kräver medveten ordergivning. Ibland bara stannar kroppen mitt i steget. Förblir stående i mossan.

Jag vänder. Tar exakt samma väg tillbaka. Struntar i att det susar vackert mellan träden och kör in hörsnäckorna djupt i öronen. Drar upp volymen på max. Så högt att det nästan gör ont. Lyckas distrahera kroppen, och glömma att jag springer. Kroppen drivs framåt utan att jag hela tiden måste tvinga den. Tempokurvan från Garmin planar ut, och påminner åtminstone lite mer om löpning.

Blir glad när jag – äntligen – når den fallfärdiga grinden hemmavid.  Slipper ju springa längre. Slipper känna mig lika sliten och gisten som grinden. Grinden som någon slängt upp lite för hårt och som nu saknar flera bitar i ramverket. Och säkert har den fått tinnitus.

Annonser

8 tankar om “Lomhörd slitvarg

  1. Snyggt ! (och då menar jag inte löpningen utan inlägget). Jag avstår dock från att dra parallellerna med grinden vidare. Hoppas att ingen (du själv?) har slängt upp dig för hårt så att bitar i ramverket (vad det nu kan motsvara) ramlat bort. Jag litar på att det rör sig om en av de vanliga smådippar som kommer med ojämna mellanrum för att vi ska förstå att vi lever?

  2. Jumper: Önskar jag hade samma tillit som du. Hade jag varit funtat som skolboken borde jag ha haft en rätt trevlig resa i går, istället gick det tyngre än på väldigt länge. Men jag har aldrig varit ngt skolbokexempel förr, så varför skulle jag vara det nu? Alltså bestämmer vi att det var en dipp.

    Jonna: Igår hade kroppen bestämt sig: njutning är att ligga på en strand och sila sand mellan tårna, inte att lubba i skogen. Jag hoppas den tar sitt förnuft till fånga. Förbaskat kallt i bikini på hösten…

    Anneliten. Han är klok han, Alfons!

  3. Trots att man riktigt känner hur tungt det var så låter det poetiskt! Och så är det väl ofta med löpning – kan va riktigt jobbigt å surt mens det varar, ändå förnimmer man nånstans poesin och naturen i det hela.

  4. Västgötskan: Värsta bisonoxen. 🙂

    Malin: Det är kanske den där poesin som gör att man ändå fortsätter att springa, ger sig ut på nästa pass, trots att sista passet var en pina.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s