Va´ f hände?!

Har en liten orosklump i magen när jag knyter på mig skorna. Ska det bära? Eller brista?

Till en början känns det suveränt, som det brukar när benen är fulla av spring efter ett par dagars vila. När löplusten får fötterna att flyta en bit ovanför marken. Och så plötsligt tar det bara tvärstopp. Pulsen rusar iväg trots att jag rullar utför. Jag stannar förvirrat. Försöker igen. Benen är tunga nu. Stolpiga. Joggar sakta, sakta. Så stiger pulsen igen, helt okontrollerat.  Igen. Och igen. Känner mig lite rädd.

Väl hemma förväntar jag mig att sinnet ändå ska få någon sorts ro. Det är ju så det brukar funka: jag jäktar som en iller på jobbet och låter löpningen återställa balansen när jag kommer hem. Men istället för lugn exploderar stresspåslaget. Händerna skakar. Jag mår illa. Lägger mig ner på golvet och försöker hitta andningen. Pulsen brusar i öronen. Rädd på riktigt nu.

Det var vad som hände för en månad sedan. Eller åtminstone så jag minns det så här i backspegeln. Det där sista löppasset som tvingade mig att inse att kroppen inte ville vara med längre. Den hade naturligtvis redan viskat i mitt öra att den behövde vila. Därefter hade den antagligen talat betydligt högre, och till sist skrikigt lite. Utan att jag hade hört på ordentligt. För att jag skulle lyssna krävdes uppenbarligen en strejk.

Varför det hände? Ja, min teori är stress. Jag hade tränat hårt hela sommaren, stressat kroppen, men inte så hårt att det borde resultera i överträning. Åtminstone inte om kroppen fick tillfälle att återhämta sig, och det fick den – så länge semestern varade. Det höll ett tag därefter också, men sen blev det rätt körigt både privat och på jobbet. Den fysiska  stressen parades med psykisk. Kroppen skiter ju i den bakomliggande orsaken. Stress som stress. Och svarade med att skicka ut oresonligt stora mängder adrenalin, noradrenalin och kortisol i systemet.

Resultatet var inte roligt: jag sov urdåligt, blev trögtänkt om en sengångare och jäkligt lättirriterad, fick hjärtklappning och hade en konstant, nervös oro i kroppen. Mådde hel enkelt urkasst. Och inte kunde jag springa heller.

Min läkare tror också på stressdiagnosen. Men eftersom hjärtklappning under ansträngning inte är något man leker med, och eftersom vi ville utesluta saker som sköldkörteltrubbel, blev det ekg och sjuttioelva provtagningar. Som visade att jag i princip är frisk som en liten nötkärna. Men arbetsekg:t är inte gjort än, så i väntan på det får jag ta det lite extra varligt. Inget totalt träningsförbud dock. Läkaren är löpare, och ordinerar inte gärna löpförbud ”du mår bara ännu sämre då”.

Sämre mår jag definitivt inte. Tvärtom. Mår riktigt, riktigt bra igen.

Hösten är ju en perfekt tid för långsamma löprundor och lugna myspass på F&S. Jag tassar försiktigt. Bygger sakta. Njuter av att fysisk ansträngning inte längre triggar igång kroppens stressreaktioner. Är glad över att det jag älskar att göra inte längre bryter ner, utan gör mig lövkastande lycklig och lugn i sinnet.

Annonser

20 thoughts on “Va´ f hände?!

  1. Vilken tur ändå att det verkar som att det inte blev värre än det blev. Att du hann bromsa innan katastrofen var total. Men läskigt likaväl! Vet hur det känns och det är inte kul. Enda fördelen är att jag numera är otroligt mer observant på varningssignalerna så att man förhoppningsvis inte hamnar där igen. Hoppas arbets-EKGt också går bra och skutta gott i löven!

  2. Med dina slutord i ryggen kan jag utan att verka alltför känslokall medge att jag tänker ”Så oerhört intressant”. Jag saknar ju egen erfarenhet av sådana kroppsliga symptom och hade ingen aning om att det kändes så fysiskt otäckt för dig. Överträning eller inte? Tänker att det låter rätt att tänka ”stress som stress”, och att den viktiga vilan efter hård träning inte bara gäller kroppen utan också själen. Att några sköna joggingsteg sätter igång symptomen tolkar jag amatörpsykologiskt som att systemet går i försvarsposition (minns uppjogg inför ansträngning?). För andra kan det räcka med att kliva ur sängen och borsta tänderna. Skön höstjoggning ska förhoppningsvis lära kroppen att löpning är skönt… innan andra tankar blir aktuella.

    Det låter tryggt att du är medicinskt utredd, inte minst när det gäller sköldkörtlarna som jag lärt mig kan ställa till det och ge liknande symptom.

    Gläder mig förstås mest åt att du kan njuta av löpning igen, inte bara för din skull utan också för min. Få kan som du förmedla hur det känns att löpträna och dina litanior och euforier (och allt däremellan) har blivit svåra att undvara…

  3. Riktigt otäckt! Jag tar in vartenda ord. Och blir påmind om en stressig tid i IT-bubblans tidevarv då jag var nära att gå in i väggen. Så många faktorer som spelar in, vare sig det är privat eller arbetsrelaterat, fysiskt eller själsligt. Så tydligt i din inledande beskrivning när tanke och känsla tycker en sak medan kroppen slår i nödbromsen. Det är med skräckblandad och ödmjuk fascination jag ibland inser vilket mysterium min egen kropp är och vikten av att ta hand om den.

    Det gör mig verkligen glad att läsa dina ord om vägen (ibland är det viktigt med särskrivning;) tillbaka genom stigarna ut i hösten. Naturen är helande!

  4. Inre stress, oavsett om det är pga sömnbrist, dålig kost, gifter eller annat, sliter OERHÖRT på kroppen. Särskilt sömnbrist.
    Det blir ett konstant stresspåslag och i längden håller det inte.
    Jag har varit där och det tog ÅR innan jag blev hyfsat ”normal” igen.
    (Det var jobbrelaterat)
    Var glad att din kropp sa ifrån både så tidigt och så markant så att du ”redan” är tillbaks.
    Prioritera sömn och inre lugn. A-n-d-a-s. 🙂
    KRAM

  5. Fy vilka obehagliga känslor!! Skönt att du ändå redan nu kan jogga och njuta av det. Förstår att du saknat det! Man inser när man läser sånt här hur viktigt det är att helheten måste fungera. Jobb, vila, träning och att noga lyssna på kroppen!

  6. Jag tänker så här. Mål som är tänkta att stimulera kan lätt bli till stress. Du har inte skrivit att det var så och kanske var det inte det som var ”boven”. Hur som helst. Var snäll mot dig. Var rädd om dig.

  7. Jonna: Tack! Synd bara att man ska vara så förbaskat lomhörd när det gäller den egna kroppens signaler. Borde nog skaffa mig en hörapparat.

    Malin: Du har alltså också varit med om ngt liknande? Ja, jag hade verkligen tur i oturen. Tror jag klarade mig så pass lindrigt undan tack vare att jag hade möjlighet att tvärbromsa. Att sluta stressa kroppen med träning går ju att göra från en dag till en annan. Och jag kunde dessutom reducera stora delar av den resterande stressen när jag väl fattat vad som var på g. Jätteglad över det!

    Jumper: Så trevligt att du saknat mig!
    Har själv funderat på vad man ska sätta för namn på åkomman. Överträning? Tja… Hade jag inte tränat så pass hårt hade jag antagligen pallat jobbtrycket, hade jag haft det lugnt på jobbet hade jag säkert kunnat träna ännu hårdare och ändå fixat det. Hade bra gärna hittat en enda syndabock. Som gärna hade fått stavas jobb.

    Niklas: Ibland funderar jag allvarligt på hur kopplingarna mellan skalle och kropp funkar. Borde inte sinnet kunna läsa kroppen bättre än det gör? Tur att skogen gör underverk med både sinne och kropp. Allra helst nu när träden är lövfria och det är fri sikt mot himlen. Älskar det!

    Ingmarie: Är oerhört tacksam över att jag faktiskt klarade mig undan med blotta förskräckelsen! Inser att jag haft en oerhörd tur.
    Just sömn är ett av mina ständiga problem. Har ofta svårt att sova, även när jag inte är uppvarvad. Borde helt klart försöka hitta metoder för att bli lugnare inombords. Kram!

    Carina: Gissa om det var frustrerande att vara van att använda träning som stressventil, och så upptäckta att det bara gjorde läget värre. Usch!

    Anneliten: Ska verkligen försöka ta hand om mig bättre!
    Nog tror jag som du att det tydliga målet, och irritationen över att inte nå det, också bidrog till stressen. Såna mål ska jag akta mig för framöver.

    • Men du var ju jättenära ju! Jag är säker på att du kan gå under 45 minuter om du vill, men du måste låta det ta lite tid att nå dit. Och tänka att det finns många chanser. Då tror jag stressen blir mindre.

      • Tja, kanske skulle jag kunna springa på 44 och någonting. Någon gång. Men jag tror ärligt talat inte att konkreta tidsmål är min grej. Jag har alldeles för lätt att haka upp mig på dem. Så det fåt nog bli ngt annat. Råkar jag sen kuta sub 45 av bara farten ser jag det som en bonus.

    • Ja, liknande men inte riktigt lika pladask som du verkar ha hamnat där. Det kom liksom smygande. Heltidsjobb, försörja två och samtidigt göra allt hemma, träning. Inget var kul länge. Kroppen sade ifrån på olika sätt. Supersvettningar på nätterna. Kroppsliga protester vid löprundor. Förstod nog inte förrän efteråt, när några av stressmomenten försvann, hur illa ute jag var. När jag började må bra igen insåg jag hur dåligt jag mått.

      • Jag hittade den ändå! 🙂
        Inte lätt att få allt i livet att gå ihop när man ska klara det mesta på egen hand. Och dessutom träna. Skönt att ett del av stressen försvann innan du gick in i väggen på allvar.
        På sätt och vis är jag glad över att min kropp sa ifrån så kraftfullt ganska omgående. Annars hade jag antagligen forsatt ända in i kaklet, och haft mycket längre väg tillbaka.

  8. Har du provat yoga och/eller andningsövningar och meditation? Prova en enkel grej. Håll för höger näsborre med höger hands tumme. De andra är rakt upp. Ligger du ner så ligg på höger sida. Andas långa djupa andetag med enbart din vänstra näsborre. Fortsätt tills du är lugn eller somnar. 🙂

    (Ps. har du lagt ner ditt mål?)

    • Har testat yoga. Eller snarare en form av yoga, och den passade mig inte alls. Kommer inte ihåg vad den hette, men den kändes för ”fluffig”. Men det finns ju flera varianter!
      Ska testa ditt andningtips i kväll. Jag brukar köra ett rätt långt stretchprogram – elelr snarast rörlighet kanske – och försöker tänka på att andas och slappna av samtidigt. Men en uppvarvad själ som jag borde helt klart ta tag i saken ordentligt.
      Målet är nog nedlagt, ja. Men man vet aldrig. Jag kanske springer snabbt ändå så småningom.

  9. Jag har, möjligen helt felaktigt, aldrig tagit ditt mål så bokstavligt. Har mera tänkt: Hon vill se om hon kan bli snabbare och hur snabb hon kan bli med mer snabbhetsinriktad träning, och så långt låter det rätt i mina öron. Att i enskilda lopp ha tidsmål, med anpassad utgångsfart är i min värld nåt annat, som till och med en sån sub-skeptiker som jag ägnar mig åt. För övrigt tyckte jag att vi kom överens om att du sprungit på milen på 45. 🙂

  10. Pingback: Friskförklarad | blogg@bureborn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s