Målvakt

Ett mål ska vara konkret. Det ska vara mätbart. Och realistiskt. Inget lull-lull. Det tycks vara ett av de vanligaste råden till den som vill lyckas med sin träning.  Det är så man behåller motivationen, och säkerställer att man orkar fortsätta träna när det känns trögt och segt.

Den här säsongen satte jag, som ni vet, upp ett förbaskat konkret och mätbart mål: 45 minuter på milen.

Mätbara mål är jättebra för då vet man vart man är på väg, och kan sätta fingret på vad man behöver göra för att ta sig dit. Så jodå, det är säkert bra med mätbara mål. Men det kan lika gärna vara rätt värdelöst. När prestationen hamnar i fokus är det alldeles för lätt att träningen bara blir ett medel att nå målet. Hur kul är det?

Målet har dessutom en förmåga att lägga sig i vägen. Skymma sikten. Når man inte målet så ser man bara sina egna tillkortakommanden, inte all den glädje man känt längs vägen mot målet. Alla roliga  pass. All härlig svett och alla livsbejakande hårda andetag.

Jag nådde inte mitt mål. Eller så gjorde jag det? Jag lyckades ju faktiskt springa 10 000 meter på 45:47. Men det känns inte som att det räknas. Inte riktigt.

Men som Jonna skrev så himla bra på sin blogg i somras: ”Jag är inte målet. Jag är vägen dit”.

Och vägen var ju hur kul som helst! (Nästan hela vägen…)

Jag lärde mig dessutom ett och annat om mig själv. Som att jag inte behöver några mätbara, konkreta tidsmål för att fortsätta träna. För mig räcker det med en målbild: jag springer fort som f-n längs en råddig stig, i brant uppförsbacke, med ett brett leende på läpparna.

Tidsmål, nej tack!  Snabb och stark, tack gärna!

Annonser

6 thoughts on “Målvakt

  1. Så klok du är (utan ironi). Nästan lika klok som jag (med mycket ironi).

    Med risk för att vara odrägligt självupptagen länkar jag ännu en gång till den drygt fyra år gamla intervjun ”Sub”, där jag trots allt kläcker ur mig ett och annat klokt ord i ämnet. Slutklämmen om hur man kommer att minnas sin löpartid tycks du hålla med mig om. http://snitsaren.wordpress.com/2008/04/05/sub/

    Antingen man roar sig med ett konkret resultatmål eller bara vill bli så bra man kan med hänsyn till talang och livets övriga omständigheter eller har andra mål med sin träning, ska den ju alltid bedrivas i den mängd och med den intensitet som svarar mot förmågan här och nu, och inte efter vad man hoppas prestera längre fram, och jag misstänker liksom du, att för mycket tankar kring ett resultatmål kan påverka detta självklara.

  2. Jumper: Lätt att vara klok, sådär lite lagom i efterhand…
    Verkligt snygg slutkläm på sub-intervjun. Håller med till fullo. Och hoppas verkligen att jag inte kommer att drabbas av senilitet i förtid, och inte få njuta av gamla minnen.
    Men ett mål är väl ändå inte helt irrelevant för hur man väljer att träna? Att bli snabb på milen kräver ju lite annat upplägg än om man tänker sig satsa på maraton eller om man vill kuta 1500 meter.

    Snorkkis: Alltid spännande att lära sig ngt nytt om den där personen vars yrvakna blick man möter i spegeln varje morgon. Har insett att hon lider av alldeles för mycket fröken-duktig-syndrom för att må riktigt bra av målstyrning.

  3. Snabbt svar: Ja det är klart, på samma sätt som höjdhoppare ska träna annorlunda än kulstötare och i ditt fall var väl träningen anpassad för att du skulle bli snabb på en mil. Men farten på exempelvis intervallerna anpassades väl efter puls, eller efter nivå vid träningstillfället enligt ”MacDaniels”,
    Faran med det specifiserade tidsmålet blir, tänker jag, att man exempelvis tycker att det går för långsamt, typ: ”Hur ska jag kunna klara 45 på milen när jag inte ens kan hålla tusingarna på 4:30.
    När det gäller dig och ditt (mindre preciserade) mål att bli snabb, kan jag tänka mig att du tränade rätt, men kanske inte hade förutsättningar att klara sub45 redan i september eller i varje fall inte vid de tillfällen som bjöds. Kanske aldrig, utan att det skulle kunna skyllas på misslyckad träning.. Eller kanske skulle det några veckor senare ha lossnat med tider som skulle förvånat dig. Min erfarenhet från ungdomen säger mig att träning är en sak men formen är en skälm och resultaten än mer oförutsägbara.. Gärderud misslyckades i OS 1972, men satte världsrekord ett par veckor senare. Ett mer närliggande exempel är din klubbkamrat och min svåger som plötsligt visat ny form efter många år, med snabblopp ända ner till engelska milen !!.

  4. Och framför allt:
    Du BLEV ju snabb (och är förmodligen fortfarande), dessutom med en ny värdefull kunskap som du generöst delat med dig av.

    Linus Thörnblad har kanske mer att lära ut om träning än Stefan Holm?

  5. Den käre klubbkamraten och svågern har sannerligen åstadkommit stordåd. Genom att enligt egen utsago träna mindre. Tycker jag är helt underbart! Fast frågan är förstås hur hårt han tränade innan, som en iller?

    Jodå, jag blev ju faktiskt rätt snabb. Men nu är jag det sannerligen inte. Rent otroligt va´ jag har taskig kondis!
    Tvivlar inte på att jag tränade rätt för att bli så snabb som möjligt på milen. Hade ju suverän proffshjälp! Men nåt saknades vid försöken: form eller – nog mer troligt – syreupptagningsförmåga. Och så har vi det lilla fenomenet med min totala genomklappning…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s