Nysläckt lägereld. På en inofficiell ”parkering” längs skogsbilvägen. Hm? Luktar grönklätt med oranga hattband.
Nog för att allemansrätten inte sätts ur spel på grund av att jakt pågår. Jag får vistas i skogen även om ett gäng jägare samtidigt försöker ta livet av något klövvilt. Men säkra skottvinklar och säkra kulfång i all ära, säker känner jag mig inte när det finns folk med skarpladdade vapen bland granarna.
Jag försöker tolka mer eller mindre subtila signaler som svagt pyrande brasor, ovanligt många lerstänkta bilar på samma gräsplätt eller upphetsat skällande hundar i fjärran. För det är väldigt sällan = aldrig, som jaktlaget satt upp en skylt om att jakt pågår vid den knappt synbara stig jag väljer in i skogen.
Att helt stå över terrängen under jaktsäsong är inget alternativ. September till januari. Lite länge för en skogsälskare. Alltså springer jag ändå, och vädrar i luften efter kaffekok över öppen eld. Stannar och funderar vid de delvis förkolnade vedträna. Då dyker jaktledaren upp.
”Borde jag ta landsvägen hem, eller skjuter ni i en annan del av skogen?”
”Vi har just avslutat så det är helt riskfritt. Alla har gjort patron ur.”
Han tittar på mig.
”Rådjur har ju inte reflexväst heller.”
blogg@bureborn 
Nej, älgarna har inte blåa overaller heller och springer inte med så korta och struttiga steg som jag. Ändå är jag försiktig och håller mig till vägarna eller de närmaste skogarna om hösten. Har för mig att Stockholm upp till Täby är fredat för jakt på helger, men att V-tuna räknas som landet. Dessutom ser man ibland mystiska privata (?) jaktpass med utfordringsställen som ger lite läbbiga vibbar och vid en skogsväg finns en konstig permanent skylt om att jakt pågår. Tänker mig tandlöst grinande krypskyttar som i ”Deliverance”!.
Bra tips till rådjuren där för att förlänga livet lite. Hoppas löprundan var lyckad i övrigt!
Du verkar för övrigt väl förtrogen med jaktterminologin. Har du erfarenhet eller är det läsefrukter? Själv hade jag aldrig hört ordet ”kulfång” förut, så soldat jag varit. (Ordern ”Patron ur” minns jag dock med välbehag).
Igår sprang jag förbi en minimal skylt. En liten tygpyramid i gult som jag först när jag kom riktigt nära kunde läsa. ”Varning hundar på vägen – jakt pågår” – i font 12 typ. Inte en chans att en bilist skulle hinna läsa det. Detta var på den lilla sträcka bilväg jag sprang. Ingenstans i skogen fanns någon varning. Men jag hörde skotten och såg liksom du bilarna på skogsvägen som normalt är igenbommad och bilfri. Jag känner liksom du obehag när jag vet att jägarna är där. Tvingades ta en kisspaus och tänkte att tänk om någon jägare skjuter på min vita rumpa nu.
Jumper: Om jag var du skulle jag sätta på mig en reflexväst utanpå overalllen. Du är ju så lång och ståtlig att någon vars finger ligger lite för ivirgt mot avtryckare nog ändå kan ta dig för skogens konung.
Permanenta skyltar verkar klart mysko. Tycks som om ngn nog ogärna ser att otbölingar beträder markerna. Och knappast lär lyssna på ord som allemansrätt.
Mina jakterfarenheter sträcker sig till att morfar var jägare. Och att jag frågat jagande bekanta vad som gäller i skogen under jaktsäsong. Svaret löd ungefär: du ger dig inte ut i skogen på egen risk. Jägaren är skyldig att se till att ingen utsätts för fara. Men reflexväst är smart…
Snorkkis: Man kanske borde lägga ut ett par västar åt djuren, i närheten av där jägarna gillrat marken med äpplen. Jodo, rundan var annars jättemysig! Så fantastiskt härligt i skogen om hösten.
Anneliten: Rådjur har ju också vackert vita rumpor, så risken var klart överhängande. 🙂
Inte gör de mycket för att avslöja sig själva direkt, jägarna. Kanske är de rädda att rådjuren är läskunniga? Antagligen beror det just på att jägarna inte har rätt att avlysa skogen för löpare, bärplockare och annat löst folk.