Det blev ju ingen målgång på Lidingöloppet för mig i år. Istället satt jag hemma och tittade på när andra sprang in på Grönsta gärde. Det var ett tag sedan. Av segraren minns jag inte ett skvatt. Minns faktiskt ingen annan än Erik Senorski. Han såg så förbannat lycklig ut.
Vet inte om jag alls tänker korsa några mållinjer nästa säsong. Men gör jag det vill jag se ut just så där. Härligt leende med höjda armar. Löparlycklig. (Jodå, det är inte alls omöjligt att han hade ont, ont, ont. Han kanske var skitförbannad. Vad vet jag. Men han såg glad ut. Och för säkerhets skull: nej jag inbillar mig inte att jag har någonting gemensamt med Erik Senorski som löpare! Förutom att vi både gillar att springa.)
Jag vill inte springa ett upplopp till illa grimaserande. Jag vill inte gå i mål och känna mig frustrerad över att jag inte nått ett visst uppsatt tidsmål. Jag vill vara etthundra procent nöjd. Och sjukhelsikes glad!
Krav på lycklig målgång kräver i mitt fall antagligen tävlingar som inte kan jämföras med andra. Där sträckan är irrelevant. Där själva tävlingen i sig kan vara lycka nog.
Tro vad det månne bliva?
(Brakslapp. Eftersom jag jag lovat mig själv att jag aldrig ska inbilla mig att jag känner mig själv: i april kan jag plötsligt få för mig att jag inte ska springa nåt annat än 10 000 meter på bana. Och kräkas över mållinjen. Just nu känns sannolikheten för det en på tretusen. Men man vet aldrig.)
blogg@bureborn 
En tankebikt med touch av ambivalens? 😉 Fördelen med exempelvis terrängtävlingar är att de inte går att jämföra med varandra, oavsett distans. Vilsta IK:s KM i terräng på 10 km går inte att jämföra med Salomon Tours 10 km i samma skog, beroende på olika bansträckningar och den senares inslag av obanat.
Trail is da shit! om man får slänga sig med ett gangstauttryck i sammanhanget 😉
Kan bara hålla med Niklas! Ingen tanke på tid, bara på all (jävla) lera och skog och backar och annat… Lovely! 🙂
Man ska aldrig säga aldrig. Det har jag lärt mig. 😉
Och håll ögonen öppna. Det kommer en artikel i RW så småningom om den där lyckliga killen. 🙂
Undrar lite varför just målgången ska vara lycklig. Om ”tävlingen i sig är lycka nog” (vilket låter trevligt) borde man lika gärna kunna bli besviken över att det redan är slut när man går i mål. Men kanske tänker du dig den lyckliga målgången mer som en sammanfattning av upplevelsen under loppet. Själv gillar jag stämningen före ett lopp och starten, och om jag upplever lite löpglädje sen är det kul. Lyckliga målgångar har för mig mest handlat om lättnat och inre tillfredsställelse efter avklarad svår uppgift, men det finns säkert andra varianter.
Undrar lite varför du ställer sådana krav på din tävlingsupplevelse, som du inte har på din träning. Varför vore det så hemskt att i framtiden springa ett och annat halvdassigt lopp emellanåt, jag har sprungit åtskilliga. Dom lyckliga målgångarna kommer väl när dom kommer, tänker jag. Och nog skulle du väl kunna lära dig att springa kravlöst även om du vet hur långt det är och någon råkar ta tid.
Fast vad vet jag, som aldrig upplevt dina nojor…
Niklas: Ambivalent? Kanske. Eller en velpotta? 🙂 En sak är (rätt) säker: jag gillar inte att stänga dörrar.
Visst luktar det terränglopp, helt klart!
Ingmarie: Som du har skrivit? Åh, det ser jag fram emot!
Jumper: Just så ser jag det: att en lycklig målgång sammanfattar känslan i ett lopp, från start till mål. Lättnad över att ha klarat en svår uppgift är väl också en form av lycka? Det innebär ju definitivt att man borde vara nöjd med sin insats, istället för frustrerad över att man inte tog i tillräckligt i uppförbacke a. En lycklig målgång förutsätter ju inte heller ett smärtfritt lopp. Har jag bestämt mig för att springa för allt vad jag är värd – och gör det – så vill jag vara nöjd. Och ha kraft nog att le på upploppet.
Jag ser faktiskt ingen som helst vits med att springa några halvdassiga lopp. Att jag sen ändå kommer att göra det OM jag väljer att tävla är säkert ofrånkomligt. Men lyckliga målgångar sitter faktiskt mer i skallen än i kroppen. Då spelar det ingen som helst roll om sträckan är exakt 24 143,87 meter och att någon tar tid.
Ja, begreppet ”tävling” har uppenbarligen en annan innebörd i ditt sinne än i mitt, och det vill jag ogärna har andra synpunkter på än att det ”låter lite jobbogt” för dig… och tråkigt för mig eftersom en upprepning av mitt trevliga brutna StM 1979 och liknande korsade vägar går fetbort.
Om Stockholm Marathon var gratis, skulle jag gärna uppleva starten och springa det första varvet varje år. Första halvan av SUM minns jag också med glädje. I kategorin halvdassiga lopp kan jag nämna Bore Cup förra året som jag blev påmind om först dagen innan och tog som en roligare form av snabbdistansträning i vintermörkret. Om Arenamilen i V-tuna varit öppen för 50min-plus-löpare hade jag hellre sprungit runt på 52-53 minuter än stressat som tidtagare, osv. Tävling är för mig mest bara löpning i ett lite festligare sammanhang och bland trevliga likasinnade, Tidtagning på bestämda sträckor sköter jag enklast i min ensamhet om jag någon gång blir nyfiken, men sådana satsningar får allt lägre prioritet i min löparvärld.
Som du anar försöker jag smitta dig med något av min sorglösa inställning, men jag respekterar också ditt (säkert ganska vanliga)egensinne.
Bland lopp med ”egen måttstock” för dig tänker jag mig att Munkastigen skulle vara nåt för en skogsälskare som jagar löparlycka, Eller orientering?
Du Jumper, det där första stycket förstår jag inte riktigt. Men oroas av att ngt ska gå fetbort. Du får gärna utveckla!
Uppskattar smittoförsöken! Verkligen. Men jag har nog en bit kvar innan jag kommer ifrån känslan av att en tävling utgör en form av uppkörning. Jag är heller inte helt tillfreds med den del av mig själv som har små horn = tävlingsdjävulen. Om hon så bara behagar tävla mot sig själv så är hon ingen heligenom sympatisk bekantskap.
Nåja, ”fetbort” är kanske mycket sagt, men om du aldrig tävlar där jag tävlar, blir det inte så mycke chans till gemensamt spring eller andra möten IRL. Därav min själviska kommentar.
Att jag saknar dina Funbeatrader är också själviskt, eftersom jag tror mig förstå varför du håller dig borta från km-tal, tider, kompisstaplar och andra hornframkallande detaljer (Radera om alltför off topic).
Aha, då fattar jag! Finns ju inget som hindrar att jag fyller livet med lite löparglädje genom att åka och agera påhejare på en eller annan tävling. OM jag inte springer själv.
Kan glädja dig med jag är på g tillbaka till Funbeat. Ska bara ta mig tid att föra över träningsdatan från mitt provisoriska excelark.
Låter uppmuntrande. Hoppas själv kunna uppträda vidare på nämnda arenor…
Har inte skrivit den ännu men den kommer att bli . 🙂
härligt, ser4 fram emot att följa din väg…
finns allas målgångar att se på hemsidan? även blåbärens? (läs undertecknad)
Jag har fortfarande inte kommit över den nivån att jag slutat grina vid marathonmålgångar. Sista kilometern har jag stor klump i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken. Hoppas det alltid är så.
Jonna: Jag följde loppet i realtid när det begav sig, men minns fortfarande Senorkis vackra leende. Tror inte att LL spelar in och sparar filmen. Fast det kanske de gör? Har dock inte sett den på deras webbplats.
Snorkkis: Så sant! det är ngt magiskt med maraton.