Kom hem från Fuerteventura och Playitas sent i söndags kväll, och klev rakt in i ekorrhjulet. Ikväll fick jag äntligen tid att packa upp resväskan. En av sambons ölburkar hade sprungit läck. Den billiga Wexforddeckaren i pocketformat var återförvandlad till pappersmassa. Pumlans samling av lavasten glänste vackert våtsvart. I samma väska låg alla träningskläder…

Hann också kika igenom bilderna jag tagit under resan. Fascinerande fragment av en semester.

Träningscourten.

Gymet.

Löpvägarna.

Det ser ut som om jag befunnit mig i ett surrealistiskt, livlöst isolat. Eller hur?

Inget i bilderna avslöjar att att den där träningscourten vibrerade av energi när det var dags för gruppaktivitet i stekhett solsken.  Svetten forsade medan jag hjälplöst fnissande försökte få ben och armar att koordinera sig över step-brädan. Basic Power Step. Till exempel. Och Circuit Training. Hurtfriska danska ledare som vrålade keep it up! på skandinaviserad engelska. Kändes en aning löjligt, men vem bryr sig? Träna är vrålkul!

Det syns inte heller att jag på gymet fick välvilliga tips från killen i roddmaskinen bredvid. Han som när jag frågade om han rodde på ”riktigt” svarade: I´m on the dutch national team.

I det där gymet fick jag för övrigt försiktigt spendera de första dagarna eftersom det började göra ont att svälja på flygresan ner. Ungefär samtidigt som vi passerade Algarvekusten. Inte läge att träna hårt i värme då. Två dagar senare återstod bara lite snörvel och snor. Kunde äntligen springa.

Och det var faktiskt rent surrealistiskt. Sprang helt ensam i en annorlunda – ekande- tystnad. Över svartröda stenslätter omgiven av branta lavaknotiga berg. Stelnade och sönderfrätta. Torr mark. Torr luft. Hotpantsvarmt.

I morgon (om jag är frisk då, svenskt novemberrusk återuppväckte virusen) ska jag springa över fastfrusen förstasnö. I lavasandsdammiga skor. Som luktar öl.