Jag borde inte. Jag borde vara klok.
Borde avsluta rundan. Som planerat. Men inte sjutton lyssnar man på en trött fot och ett gnällande baklår när man springer mot den nedåtgående vintersolen och bara har två kilometer kvar ut till Skeppsmalen. Till havet.
Där det frasar i det böljande täcket av söderblåst havsis. Där solen sjunker sakta i ett glimmande stråk av ljusreflexer bortåt Ulvön. Där de sista strålarna snuddar vid ledfyren på Finngrundet, som de gråsvarta dyningarna nästan helt täckt av is.
Då skiter man högaktningsfullt i att foten inte är överförtjust i kallknarrande nysnö på hemvägen. Vinterhav är så vansinnigt vackert.
blogg@bureborn 
Du får det att låta så vansinnigt vackert också! Poetiskt 🙂
Älskar dina beskrivningar. Som Malin säger; poesi. 🙂
Jag förstår dig till 100%. Själv har jag ju lyckats bostätta mig (tillfälligt) så jag har havet vid husknuten. vandrat på stranden i månens sken nu i kväll. Magi!
Klokt val! Det är viktigt att tänka på bloggläsarna. 😉
Lyckos!
Tack för de vackra orden! Mindre poetiska toner ur munnen idag. Foten är ilsken.