Styrketränar för tredje gången den här veckan. Fördelen med att ha små fotproblem: man kan lägga ner tid på att fixa snyggare axelmuskler. Och jäklar vilken kärna jag kommer att få!
Eftersom jag är julledig besöker jag anläggningen hemmavid. I Enköping.
På gymet spänns det biceps. Väldigt många, väldigt stora, biceps. Eller så är det bara jag som tittar noggrannare på ett nytt ställe? Men nog sjutton tycker jag att folk är mer muskulösa, lyfter tyngre och är yngre. Musiken är definitivt högre. Ingen idé att försöka ro till den egna musiken från i-poden. Den överröstas av Eye of the Tiger som öser ur högtalarna i taket.
Fördelen med hög ljudvolym: man hör inte kärringkroppens klagolåt. Knastrande knän och klonkande höfter. Och vad är det som knäpper i korsryggen?
Det gäller att se fördelarna. Annars kan man ju bli smått galen av att inte få springa. Av att inte få lyssna på smältvattenstänk och klafset från blöttunga löparskor.
blogg@bureborn 
Förstår preciiiiis vad du menar med att bli smått galen. Gillar dock din inställning med att se fördelarna. För det finns garanterat någon fördel med att fokusera på styrkan emellanåt. Kämpa på. Snart tassar du lätt igen, både i slask, men även på knastertorra grusvägar och mossmjuka skogsstigar!
(Trodde först när jag läste rubriken att du hade samma märkliga ”åkomma” som en annan – att det slår lock för öronen då jag stryketränar och tar i ordentligt… 🙂 )
Med risk för att låta gnällig, tycker jag att din galenskap låter avundsvärd, eftersom jag vet att din löplust snart ska stillas.. Själv kan jag springa nästan när jag vill men gör det utan längtan, mest för att det alltid känns bra efteråt, och utan sällskap (som i eftermiddag) får jag tillämpa den ofrivillige löparens strategi.
Jag måste också erkänna att jag bara har sett aktiviterna på ett modernt gym på avstånd. De styrketräningslokaler jag frekventerade i ungdomen var sunkiga lokaler med skivstångsslammer som enda musik och under ålderdomens köksgympa brukar jag höra på radions P1.
Benet: Hihi, jag lider faktiskt också av den ”åkomman”. Får även lock för öronen när jag springer riktigt hårda intervallpass. Allra helst om jag gör det på löpband inomhus. Måste vara ngt i gymluften. 🙂
Jumper: Kanske är det just därför: du kan springa närhelst du behagar och behöver inte tråna. I trånandet gnistrar även basalt likt diamanter.
Det har onekligen hänt en del på gymfronten. Mycket svettsunkigt var det på det första gym jag besökte, och fullt med män i psykadeliskt neonfärgade pösbyxor. Jag tittade in en gång men vågade mig aldrig dit igen.
I den svettsunkiga styrketräningslokal under Stadions läktare som jag oftast besökte vågade även några friidrottande flickor visa sig, men det var förstås före neonpösbyxornas tid. Själv hade jag vanliga gamsvettluktande bomullskläder.