Två personer har gått före mig i nysnön längs vägkanten. De har större fötter än jag. En går med fötterna utåt. Lite ankvarning. Det står Ecco under sulan på den andras skor. Bådas steglängd är densamma som min. Promenadlängd.
Ärligt. Man kommer ju för sjutton ingen vart är man promenerar! Och får roa sig bäst man kan med att leka följa John i andras fotspår.
Men.
Promenad är ändå tusenfalt bättre än horsisontalläge!
blogg@bureborn 
Nu har det vänt! 🙂
Välkommen tillbaka!
Äsch, det var nog jag och min kompis som tog vår vanliga promis runt Trögden.
Det låter behagligt och lovande!
(Det påminner mig om vintervändbanan som jag förr sprang om vintrarna och då vid nysnö konstaterade att stegen alltid blev längre på hemvägen. Jag minns också att jag introducerade ”spårleken” när barnen var små och det snöat, varvid de fick följa mina spår i konstiga turer … Så roade man sig förr i tiden).
usch det är så trist det där att bli sjuk om och om igen, hoppas du gjort av dig för hela året nu!
Låter som om du går (hehe) åt rätt håll nu. Hoppas alla baciller ger med sig!
Skönt med en promis! Hoppas du frös bort de sista basiluskerna!
Ja, nu har jag bestämt att det räcker och blir över med sjukdom för det här året! Steg 2: få fart på den degiga kroppen som förslöats totalt.
Spårleken fortsätter.