Efter två veckors träningsuppehåll är kroppen avgiftad. Endrofinabstinensen lyser med sin totala frånvaro. Sofflockets locktoner är svåra att motstå. Och inte blir det enklare när en spinnande kisse parkerar på magen och sprider mjukvarm kärlek.
Igår kväll var det omöjigt att övervinna lättjan. -20 underlättade inte. Men idag behövdes inget endorfinsug för att få mig att sätta av nedåt postlådan. Pomenerandes.
Hade dessutom redan ångan uppe eftersom jag just kommit hem från gymet där jag mjukstartat mitt träningsjag igen. Blev halvt slut efter tio minuters uppvärmning på crosstrainern. Helt slut efter en knapp timmes lätt styrketräning. Patetiskt. Men å andra sidan finns stor potential till förbättring. Sånt är tacksamt!
blogg@bureborn 
Och en annan bra grej är att man är nöjd med väldigt lite. Du är snart på banan igen!
Ja det första veckorna utan träning är ju gräsliga, men sen, som du skriver, har man liksom vant av sig! Kusligt.
Det är som du säger; har man haft uppehåll kan det bara bli bättre. Och det blir det ofta ganska fort. 🙂
Det bästa med lågläget är ju att det ofta går så snabbt att bli bättre. Bra för självförtroendet 🙂
Underbart vackra bilder! Vinterväder lockar mig till löpning. Jag glömmer ofta att underlaget sällan är helt med på noterna.
Ingmarie: Tio minuters crosstrainer hade räckt hur bra som helst. 🙂
Jonna: Det går verligen förvånansvärt snabbt att vänja sig av med träning. Och plötsligt inser man vilken bedrift det faktiskt är för vissa att ta sig ut och träna. Har man inte nått endorfinsstadiet krävs otroligt mycket mer viljestyrka, än för den som är lite småberoende.
Västgötskan: Hoppas du har rätt! Vill gärna slippa ifrån detta wettex-trase-stadium snabbt.
Malin: Gäller bara att se till sig själv, och inte råka snegla på träningskompisarna som tjuvtränat vidare medan man själv legat för ankar. Taskmörtar! 🙂