Bestämde mig för att det fick vara slut på strutsmentaliteten när det gäller vänsterfoten. Värsta scenariot – en stressfraktur – läker ju inte för att jag lunkar korta pass och slår dövörat till. Så idag bet jag ihop om oron och gick till naprapaten T.
Det gjorde ont som f, men gjorde underverk mot farhågorna. Visserligen är inte foten röntgad, men T hittade andra saker som kan ligga bakom problemen. Så nu angriper vi först bland annat min spända och strama tibialis posterior, just den djupt liggande muskel i underbenet som jag tidigare misstänkt.
Eller vi, jag menar förstås han. Han kör in fingrarna i min vad. Jag grinar illa och flämtar som en aborre på torra land. Har inte långt till tårana.
T:s primära teori är att jag, trots att jag inte märkte det, stukade foten under den där sliriga löprundan vid jul. Därefter har jag sprungit med ett förändrat löpsteg som bland annat irriterat tibialis posterior. Ungefär så. Men som den naprapat han är hittade han naturligvis också en del andra obalanserade delar i min kropp, som en spänd och dämed svag vänster höftböjarmuskel. Vad som egentligen är hönan och ägget här är lite osäkert.
Men säkert är att jag i alla fall tagit tag i saken. Det känns skönt. Nästa behandling kommer däremot att vara direkt oskön.
blogg@bureborn 
Sicken trollgubbe!! Tänker mig, att jag går till honom med mina krämpor och får veta att min spända högeraxel varken har med datormus eller bortträngda känslor att göra utan beror på en snedhet i tibalis på grund av en gammal felläkt hälseneskada som gör att jag springer snett…och törs inte tänka på hans elaka trollfingrar…
Men jag lider och gläds med dig!.
Undrar ibland om det finns någon människa som en naprapat skulle finna fullständigt balanserad 🙂 Men när man har ont är det klart att man lyssnar. Och lider i tysthet (nåja, jag brukar skrika) av eventuella manuella tillrättavisningar.
hu det är alltid med en viss skräck man går på behandling! men väldigt bra!
Enda gången, tror jag, som smärta kan göra ”gott”. Nu vänder det!
Jumper: Lite hokuspokus tycker jag allt att det är, man är ju inte inbiten skeptiker för intet. Men å andra sidan kan de ju knappast vara helt galet ute, när de säger att kroppen – och själen – är en helhet. Jag håller tummarna för att han har rätt! Lite hårdhänt behandling känns ändå bättre än andra möjliga alternativ ex. kortisoninjektion.
Anneliten: 🙂 I en naprapats ögon (eller snarare under hens händer) är vi alla hopplöst obalanserade. Vore man lite konspiratoriskt lagd skulle man kunna misstänka att de hittat ett perfekt sätt att lura pengar av folk… Men eftersom naprapati funkat på vissa av mina skador testar jag gärna naprapati som första alternativ.
Jonna: Ja hujedamej! Gruvar mig redan för morgondagen. Men hoppas på underverk.
Ingmarie: Skulle möjligen vara att plocka ögonbrynen då. Eller förexten, det gör ju inte gott för annat än fåfängan. Håller tummarna för att din profetia slår in.
De fascinerar, de där naprapaterna, hur de kan hitta obalanser och sammanhang man själv aldrig kunnat drömma om. Kiropraktorer med för den delen… Hur som helst, bara det hjälper så är det ju bra! Håller tummen!
Låter bra att du kollar upp det. Även om det inte är värsta-scenariot, är det skönt att kunna utesluta allt i ”rätt” ordning!
Malin: Det riktigt mysko med den här naparpaten var att jag fick behålla alla kläder på. Inte ens strumporna fick jag ta av. Ändå listade han ut vad som – troligen – är problemet.
Västgötskan: Vore superskönt om det räcker med detta! Stötvåg och kortison, som kan vara andra alternativ, låter etter värre än lite smärtsam ”massage”. .