Eller sannare; lite snabbare än beräknat.
Har inte sprungit ett fartpass på jäkligt länge. Typ september. Men den senaste tiden har tanken grott så smått, i takt med att kroppen börjat kännas om inte vältränad så åtminstone inte som en hopplös degklump.
Så idag raggade jag upp lite kul sällskap och hoppade på F&S löpband. Eller steg upp snarare, lite tveksamt och bävande. Osäker på om kroppen skulle fatta galoppen. Den har ju vant sig vid skritt…
Men det gick ju! Och var väldigt roligt dessutom! Hade glömt att löpbandsintervaller kan vara så skoj i löpande sällskap. Hade sånär också glömt att jag gillar när pulsen dunkar, lungorna piper och svetten rinner.
Men tro nu inte att jag drabbats av hybris. Jag är väldigt väl medveten om att jag sprang tio stycken små korta intervaller (2 minuter) med förhållandevis lång vila (1 minut) i rätt modest tempo (snitt på 4:55 kanske). Men att min kropp överhuvudtaget gick med på att springa snabbare än 6-tempo. Det är jag glad för! Men allra gladast är jag över att jag återupptäckt glädjen i att springa så det gör lite ont. Jag är nog en löpare ändå.
blogg@bureborn 
Klart du är! Härlig känsla! 🙂
Så fantastiskt skönt att hitta glädjen i att springa igen när man tappat bort den!
Glädje känns som något absolut, medan fart är relativt. Glädjen är något stabilt man kan luta sig mot när den finns, något som kan bära en – farten är något man anpassar. Glädjen ska man vara mån om. 🙂
Glädjen att springa måste ju ändå vara viktigare än farten om man är löpare?
Men glöm inte bort att andas! 🙂
Oavsett hastighet är man ju löpare bara man springer 🙂
Fast det är ju härligare när det är sådär skojigt och kroppen känns bra!
Intervallträning?… intervallträning?…, ja jag minns att det fanns något som hette så… och jag har en svag aning om att det var något roligt…
Grattis! säger jag (helt utan missunnsamhet)
Glädjen i att springa så att det gör lite ont… Jo jo. Löpare är nog sådana.
heja dig, bra jobbat! löpbandsintervaller ÄR kul, det var dock en halv evighet sen jag prövade det sist…
Malin: Har inte direkt känt mig som en löpare . På typ ett halvår. Men lite härlig mjölksyra – och vips!
Andreas: Glädjen är helt klart viktigare! Kanke det som gör en löpare till löpare? Att man verkligen älskar att springa. Och andas. 🙂
Malin: Själv uppfattar jag mig bara som löpare när det känns som om jag höjer insatsen lite. Såsar jag bara runt i största allmänhet är jag typ en springare… Men farten har precis som du skriver inte ett dugg med saken att göra.
Jumper: 🙂 Kanske dags att testa en liten fartökning? Bara som mental kick inför vårens första lilla tävling.
Anneliten: En dos masochism. Kanske är det det som skiljer löpare från joggare?
Jonna: Tack! För att jag ska gilla löpbandsintervaller krävs en viktig ingrediens – sparringsällskap. Då stortrivs jag.