Lyssnar. På krispigt kottknaster, prasslet från den silvergrå asplövsmattan, suget när jag och leråkern kämpar om herraväldet över mina skor. Uppför hällarna raspar ståldubben vasst, i mjukt fjolårsgräs tassar jag nästan ljudlöst. Rycker till när ormvråken jamar.
Stillheten bryts av osande svordomar. Förb-de, j-vla, h-vetes hästar!!
Min vindlade vackra stig genom John Bauer-skogen,
söndertrampad till gyttjestinkande sörja.
Pressar in hörlurarna djupt i öronen. Maxar volymen, och dränker svärorden i dunkande eurodisco. F-n!
(Ja, jag vet att jag inte äger skogen. Jag har inte mer rätt till den än andra, varken folk som färdas till fots eller på hästryggen. Allemansrätt och allt sånt. Men jag blir likt förbaskat ilsken när tungfotade hästar sliter sönder markerna. Och funderar så smått på vad markägaren tycker. Om det nu inte rent av är hen som rider här.)
blogg@bureborn 
Det är inte hästarnas fel utan ryttarnas.
Om de (hästarna alltså) inte varit ute på promenad själva förstås…;-)
Satans hästar som inte bara förstör dina stigar utan också den fina ljudpoesin i inlägget. Fångas också och tittar länge på den översta bilden!!
Hästtrampade geggiga stigar (som sedan torkar till ett ojämnt knaggel som inte går att springa på) är inte så kul. Att möta hästar kan dock vara trevligt eftersom ryttarinnorna ofta hälsar så vänligt och ler mot mig (troligen mest för att lugna sina djur).
Här på ”mina” stigar får man bara färdas med häst innan 15 april och efter 15 september. Kanske vore idé att föreslå hos dig med? 🙂
Jag har också sprungit i hästspår idag. Jag tänkte först f-n sedan bestämde jag mig för att ta en annan väg.
Ingmarie: Nog för att just de här hästarna är tämligen rymningsbenägna (har hittat dem nere på landsvägen två gånger, men visst har du rätt. Det är förstås ryttarnas fel. Önskar att de red på älgar istället, för trots att de är stora och tunga – och springer längs samma stigar – tycks de inte slita sönder marken lika illa.
Jumper: Blev otroligt irriterad över att ridekipagen förstört min naturromantiska upplevelse. Sen blev jag irriterad över att jag lät mig irriteras. Och värre lär stigarna bli…
Jag är inte så förtjust i att möta hästar heller. Tycker de är lite läskiga. Allra helst efter att jag en gång nästan blev prejad av vägen av en häst som ryttaren inte lyckades hålla in ordentligt.
Malin: Bra regel!. Men jag tvivlar tyvärr på att markägarna tycker att min löpupplevelse är värd kampen mot hästägarna.
Anneliten: Ja, du har förstås rätt. Ryttarnas ridvanor lär jag knappast kunna påverka. Tyvärr är det rätt skralt med stigar i min skog, men jag får nog försöka trampa upp någon av rådjusrstigarna. Springa och svära i skogen har jag definitivt ingen lust med.
Mmm, fina stigar och bilder. Allting är relativt och på Gyllenhielmska leden i mina krokar är stigarna sönderkörda av traktorer, skogsmaskiner och fyrhjulingar. Inte kul. Svårt att återställa gamla stigar till ursprungligt skick.
Det finns absolut grader i h-vetet. Till och med hin håle själv håller för öronen när jag springer på ett nytt kalhygge.