Jobbade hemma idag. Mycket lämpligt. För då hann jag fånga vårens förväntade påklädning av björkgrenarna i direktsändning. Numer bär de mycket riktigt musöron! Eller kanske till och med råttöron?
Bladexplosionen var hur som helst ett faktum vid lunchtid när jag gav mig ut på en efterlängtad löprunda på maten. Varvid jag genast kom på att löpning med en rejäl portion parmesankrämig risotto i magen inte är särskilt smart. Mättma ger mattma.
Det nyätna bränslet tar dessutom tid på sig att komma ut i systemet. Lagom till rundan avslutades i höjd med postlådan hade jag fått kräm i benen.
Men nu gjorde det inte särskilt mycket alls att löpkraften lös med sin frånvaro i det strålande solskenet. Det var ändå en härlig runda! Med doft av solvarma hällmarker, och med vårvindar som dansade dammvirvlar över nyharvade åkrar.
blogg@bureborn 
Så målande med så få ord !!! Ditt språk gör mig glad.
Kan dock inte avhålla mig från en impertinent fråga angående årstidens olika dofter, och då speciellt den som en del bibliotekarier hävdar kommer från solvarma vitsippor. Själv kan jag säkert urskilja doft av luktviol och på sommaren älggräs (luktar barndomens björnklister) och fläder, men för vårens separata primörer har jag dålig näsa. Hur artspecifikt välutrustad är din.
Vad gäller digestionen, föredrar jumper (vis av erfarenhet) långsamhet före snabbhet, eller som han säger: ”Hellre kräm i än på benen”.
Vilken fin bild! Och det går verkligen fort nu. I morse doftade det verkligen vår här också, eller sommarregn eller nåt. Ljummen fuktig morgon kanske mer är rätt… Skönt att du kunde passa på och njuta av det i allafall!
Håller med Snitsaren, ett äkta finmelodiskt Bureborninlägg, härligt! Och lunchspring är en av mina favoriter!
Snitsaren: Tack för det fina berömmet!
Vet inte om jag har ngn särskilt känslig snok, även om jag aboslut kan fastställa doften av ex. skvattram. I många fall är det nog snarare så att jag förknippar en viss doft med ngt – som kanske egentligen luktar ngt helt annat. Hällmarken kanske egentligen luktade kalhygge.
Malin: Värsta racerfarten! Ibland är jag väldigt glad att jag har möjlighet att arbete hemma då och då.
Staffan: Äscha *rodnar lite*
Jag tycker det är lite klurigt att spinga på lunchen. Antingen är jag svag för att jag är hungrig, eller för att jag är för mätt. Får aldrig riktigt till det.
Slarva inte med vätska innan och ät en energirik lunch efter så tycker jag att det brukar gå bra men efter lite tuffare lunchpass kan jag bli rätt trött, hoppas att det är något möte den eftermiddagen där jag kan sitta och planera in nästa träning 😉