Jag försökte gå in genom dörren med löparsinnet likt en tabula rasa. Utan förutfattade meningar. Jag har nämligen en del såna när det kommer till saker som benämns ”perfekt löpsteg” eller ”naturlig löpning”.
Rubriken på gårdagens föreläsning ”det naturliga löpsteget” tände därför allsköns röda, blinkande varningslampor. Men temat för dagen – löpteknik med Tobias Rollne – kändes lockande. Och förstås det faktum att dagen anordnades av min älskade löparklubb ULK. Träffa klubbkompisarna är alltid superkul!
Varför jag är skeptisk? För att jag tycker att löpstegstekniker alltför ofta brukar predika. Kategoriskt hävda att den som inte följer deras – den enda – vägen till frälsning är dömd att vandra ett fattigt, glädjelöst och skadedrabbat löparliv. Få saker irriterar mig så mycket som tvärsäkerhet och onynaser. Lite mästrande och patroniserande brösttoner på det och jag blir rena igelkotten. Alla taggar utåt.
Som den här boken:
Klar piggekottvarning. Jag kan bara att läsa ett par sidor, sen måste jag klottra irriterade kommentarer i marginalen. Trist. För i boken finns jättebra övningar. Synd att de förmedlas med en så frustrerande besserwisserton. Tycker jag.
Men igår stacks jag inte. Tobias var nämligen inte fanatisk utan proffsig. Hotade inte med att hällöparna sprang sig själva rakt ner i Dantes inferno. Jodå. Det är klart att han förordade en löpteknik som leder till att man landar mer på framfoten. Men allt var inte svart eller vitt, himmel eller gehenna.
Och sen en hel förmiddag med löpskolnings- och löpteknikövningar på det. Som hur man springer utför en backe utan att accelerera sig själv ut i granskogen, men också utan att sätta klackarna i motionsspåret som en trilskande åsna. Har aldrig tänkt på att det går att rulla lättfotat också i brant utförslut.
blogg@bureborn 
De där kategorikerna tappar på något vis i trovärdighet hos mig. För även om man förespråkar något så finns det ju alltid andra alternativ. Tur att du slapp bli pinnsvin (igelkott låter mycket roligare på norska!) den här gången!
Jag håller med dig. Oavsett om det är framfotalöpning eller annat, så känns det som att löparvärlden är aningen FÖR fanatisk ibland. Alla tror på sin egen ”inriktning” lite väl mycket..
Om man som jag är skeptiskt lagt, gäller det att vara skeptisk även mot sin egen skepticism. Även en påfrestande fundamentalist kan ha något att säga som är värt att fundera på, även om man inte köper dennes hela sanning. Löpskolning under sakkunnig ledning tror jag många löpare som denna söndag passerar utanför förnstret här skulle må bra av,
Malin1: Heter det pinnsvin? Så sött! Norska är ett mysigt språk. Håller med dig om att trovärdigigheten får sig en törn. Det är lätt att misstänka att människor som målar världen i svart eller vitt vägrat ens snegla åt något som kan hota deras världsbild.
Malin 2: Så sant. Kanske beror det på att löpare är så passionerade och brinner för sin sport? Då är det nog lätt att ett och annat går till överdrift.
Snitsaren: Löpskolning tror jag absolut på. Och möjligheter till teknikförbättringar. Definitivt för egen del.
Även fundalister kan såklart ha rätt i visst, men de är likt förbaskat oerhört tröttsamma. Precis som gnällkärringar.
…. och knarrgubbar.
åh jag trycker gilla på detta! det finns som sagt ingenting så icke-attraktivt som brist på nyanser… det skrämmer ju bort mer än lockar.
Jonna: Gråskala är vackert!
Jag kommer (troligtvis) inte ens öppna boken. Om han åtminstone hade haft vett att lägga till ett litet ? så kanske…
I min värld finns inte det ”perfekta” löpsteget för allt beror på.:-)
Jag tror däremot att man har sitt eget perfekta löpsteg och det är det man ska jobba vidare på. 🙂
Ingmarie: Ge honom en chans vettja! Du kanske inte är lika oresonlig som jag. 🙂
Tror som du. Att alla har ett eget löpsteg som garanterat kan slipas på. Vissas mer och andras mindre. Men att alla ska stöpas i samma form – nix!