Tassarna gnällde och gnydde under dagens skogspass. Varje steg brände som eld under fötterna, och när jag blev tvungen att jumpa över stockar skickade fotsulorna paniksignaler till hjärnbarken. Tårna krampade efter tolv kilometer och vid sexton tackade hålfötterna för sig och traskade hem.
Först tänkte jag att det antagligen var sviter efter torsdagens löpskolnings- och teknikövningar. Att fötterna helt enkelt varit ovana vid att behöva arbete så aktivt, och därför nu gått i strejk.
Sen insåg jag att de mycket riktigt gått i strejk, men av en helt annan anledning: alltför intensiv tango med denna röda kavaljer.
Orsaken stavas seriös vårstädning. Lokalvård á la svunna generationer. Bara krusning av örngottsband och putsning av kopparkittlar som saknades. Och polish på vardagsrumsbordet. Vi for runt som virvelvindar i huset, sambon och jag. Från bittida till sent. Typ åtta timmar.
Jag städar alltid barfota.
Åtta timmars barfotaträning för toffelbortskämda fötter alltså. Inte konstigt att inga svartfötter dök upp på skogsstigen.
blogg@bureborn 
Ja ja, den ungdomen. Själv blir jag mindre sällan uppbjuden av den där damen i rött och när hon står i mitt dansprogram hittar jag oftast på ursäkter för att skjuta upp turen till senare. Och jag har ofta undrat varför man brukar just vårstäda, när det finns så mycket annat roligt att syssla med då. Kanske för att man först då ser hur dammigt det är i luften och hur fönstren verkligen ser ut??
Vet du, jag tror fötterna bara var less på skorna … fötterna ville nog bara vara bara! Släpp fötterna fria, det är vår! 🙂
Snitsaren: Tror absolut att det har med det brutalt avslöjande ljuset att göra.Dammtussarna antar groteska proportioner. Men det nyskurade trägolvet blir också extra fint.
Andreas: 🙂 De fnissar och tycker att gräset kittlas.