Bläddrar bland fotona. Ser glaciärerna, blockterrängen, de snötunga molnen som gömmer fjälltopparna. Hängde just upp den nytvättade mössan och vantarna på tork. Ändå. Jag fattar det knappt. Att jag för bara ett par dagar sedan sprang med Sveriges högsta berg i ryggen. Sanslöst tufft och vackert!

Dag 1
Nikka-Keb  (19 K)

Redan i bilen, när vi lämnade hotellet i Överkalix, började jag spana mot det blånande i fjärran. Sökte av horisonten efter vitfläckiga fjäll. Rätt patetiskt. Det var ju ändå fyra timmar kvar innan vi kunde parkera bilen i Nikkaloukta, knyta på oss springskorna och ta de första småstappliga löpstegen mot Kebnekaise fjällstation. Men det är med fjällen som med havet. Vid första glimten av fria vidder växer en varm, lycklig känsla i magen. Eufori, typ.

Men trots att högfjällen ropade bakom fjällbjörkdungarna, och trots ett uppdämt löparbehov efter 120 mil i bilen, kändes det som sagt en aning stappligt. Att springa med fullpackad ryggsäck är nämligen rätt stappligt. Säcken dunsar mot ryggen och tynger steget till ett otrevligt knäande. Till en början alltså. Tills man plötsligt upptäcker att man inte tänkt på ryggsäcken på flera kilometer. Man har helt enkelt vant sig vid att springa sju kilo baktyngre. Det känns till och med rätt hemtrevligt, och gosigt värmande om ryggen när regnet öser ner.

M påpekade att leden inte bjöd på någon särskild teknisk utmaning, som att springa på ett vältrampat motionsspår. Det fick han äta upp. Fram till båtlänningen vid Laddjujavri efter dryga 5 K påminner stigen alldeles klart om ett något råddigare motionspår, men sen dyker de upp – stenarna. Det spelar ingen roll om stigen går över mosse, hed eller genom fjällvidesnår. Hundratals och åter hundratals vandrare nöter obönhörligen fram stenar, som tvingar ögat att stadigt stirra ett par meter framför fötterna. Vill man njuta av det andlöst vackra – och det vill jag – måste man stanna, vilket bidrar till att löptiden per kilometer alltsom oftast ligger på 10-12 minuter plus. Inräknat utsiktsnjutning, promenader uppför, vattenhämtning i isklara bäckar, tejpning av fötter, knapring av energikakor osv. Kontenta: löptempo är rätt irrelevant i fjällen.

19 kilometer på sisådär tre timmar. Men vi var minsann ändå trötta när vi kom fram. Och frös så vi skakade medan vi väntade på att få checka in. Springa i regn är inget problem. Men stå stilla i genomsura löparkläder; hade jag haft löständer hade de skallrat ur käften. Väldigt skönt med en rykande het dusch. Väldigt skönt att slippa resa ett tält och söka värme i en halvfuktig sovsäck.

Och så ett glas rött vin, älgentrecôte och utsikt över Tuolpagorni till middag. Löparlivet kan vara sämre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dag 2
Keb-Tarfala t.o.r. (20 K)

Stugvärden i Tarfala påstod att han ansökt om uppsägning (han fick nej). Åratal i Tarfala men aldrig tidigare en så kall och bister juli. Den femgradiga vinden ven runt stugknutarna och regnet rann likt jokkar nedför fönsterrutorna. Men vi satt inomhus, lyssnade på knastret från vedkaminen, mumsade medhavda lunchmackor med brie och salami och hade blöta strumporna på tork. Myste.

Ändå fanns inget mentalt motstånd när det var dags för oss att ta på fuktiga vantar och dyngsura skor, dra kapuchongerna över huvudet och styra upp mot glaciärkanten. Tarfaladalen är så sjukt häftig! Karg och vild och vacker. Olöpbar, men karg, vild och vacker. Vägen upp dit längs Tarfalavagge är fantatsisk, och vattnet i jokken turkosblått och gott. Och tilbaka ner mot Keb kan man till och med springa.

Vissa kan helt klart springa upp också. Och springa i blockterrängen runt stugan. Springa i kantmoränen vid sidan av glaciären, och nedför på andra sidan där stenblocken lär vara ännu vassare och ännu fler. Den vägen går nämligen tävlingen Keb Arctic Run. Den där tävlingen som vi trodde att vi skulle springa i höstas, men som vi när vi stod vid Tarfalasjön och följde bansträckningen med blicken var oerhört lättade över  att ha avstått. 42 K i regn, ett par plusgrader och högalpin terräng – för det krävs mer träning. Och större mod. Kanske någon gång…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dag 3
Mot Skartklacken (12 K)

Drygt 90 pers på startlinjen. Många sammanbitet fokuserade, någon skrattande. Vi började dagen med att heja iväg de tävlande i KAR. La upp vår egen löprutt efter planerad målgångstid. Dryga 4 timmar trodde tävlingsledningen. Väl optimistiskt trodde vi…

Vi hade tänkt springa längs leden mot Singi upp mot Silverfallet, men receptionisten föreslog istället Svarta fallet och Skartaklackens gräsklädda sluttningar. Mycket vackrare, sa hon. Och mycket mer lättsprunget visade det sig. Äntligen öppna fjällvidder med helt fritt vägval! Lavmjuka hedar med blommande krypljung och dvärgbjörk. Lätt sviktande skrålöpning med Kebnekaisemassivet rakt framför ögonen. Superlativerna räcker helt enkelt inte.

Men gårdagens nedförslöpning tog ut sin rätt för M, som ju längre dagen led fick allt svårare att springa. Efter lunchpausen under ett regnskyddande flyttblock, vägrade hans nerkylda lårmusklerna annat än gång. Likt dränkta katter klafsade vi in mot fjällstationen och fattade posto vid målgången, spanade upp mot den steniga stigen mot Singi. Fyra timmar och tjugo minuter efter start korsade vinnaren mållinjen. Galet snabbt sprunget!! Sjukt imponernade!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dag 4
Keb-Nikka (19K)

Vi pratade faktiskt lite drömmande om helikopter ner till Nikkaloukta, när vi efter första dagens tröttande skuttande mellan stenarna sjönk ner i yllefotöljerna i storstugan. Lekte definititivt med tanken att korta tillbakavägen med båtskjuts över Laddjujavri. Leden mellan Keb och Nikka är inte direkt inspirerande, och att springa den ”baklänges” med knotig björkskog istället för snöklädda fjäll i sikte kändes inte alls lockande.

Men när det var dags för hemfärd utlovande SMHI äntligen en dag med noll millimeter regn, och M:s ben protesterade inte när vi gick ner för att ladda batterierna med frukostgröt. På relativt lätta fötter med bara ett par blåsor påbörjade vi turen ner längs Laddjuvaggi. När vi stannade för att vinka adjö till stationen sprang herr- och damvinnaren i KAR om oss. Majoriteten av de tävlande lär ha valt helikoptern, men vinnarna tog sig en återhämtningsjogg. 19 K tekniskt småkrävande nerjogg. Vi tog rygg.

Jag höll klaffen länge, men snacksaligheten vann. Var tvungen att gratulera. Och ville gärna veta hur banan var. Egentligen. Tuff, uppenbarligen. Med sju kilometer extremt svårforcerad klippterräng efter passagen vid Tarfala. För stor skaderisk för att det skulle vara riktigt roligt. Småpratandet förkortade flera kilometer innan M och jag stannade för  mellanmålspaus. Tog fram myggstiften för första gången, men attackerades ändå av utsvultna stickmyggor.

Turen ner till Nikka gick betydligt lättare än vi trott. Stenarna låg kvar, men jämfört med vristknäckarblocken i Tarfaladalen var detta nu som att dansa fram över ett salsgolv. Och dessutom lutade det utför nästan hela vägen.

Hann inte ens placera häcken mot bilsätet innan jag inledde en mening med ”nästa gång”…