… och skit i andra. Inte mitt favorittalesätt. Alls. Man kan ju tolka det som att man inte ska bry sig om andra människor.
Men i kväll insåg jag att det är absolut sant. I orienteringsskogen. Jo, man ska absolut bry sig om den som ramlar och slår knät i en sten! Men man ska absolut skita i vilka vägval andra gör. Det är väldigt svårt. Väldigt.
I alla fall för mig som just ikväll dessutom sprang en bana som var betydligt klurigare än de jag brukar välja. Nästan inga stiga att följa. Inga andra tydliga ledstänger heller (typ kraftledningar). Inga tvärsäkra upphämtare (typ ett kärr som du plurrar i om du spinger förbi kontrollen).
På en orienteringsträning springer många samma bana. Man kan alltså vara rätt säker på att den man träffar på i skogen är på väg jakt efter samma sten som man själv. Om denne någon dessutom är en betydligt mer van orienterare blir man (= jag) oerhört osäker när hen rusar uppför ”fel” höjd eller ger sig ut i den grönstreckade skogen (svårlöpt).
Själv har man (=jag) ställt in sig på en helt annan riktning. Man (=jag) stannar. Trampar lite osäkert. Dubbelkollar kartan. Dubbelkollar kompassen. Tittar efter den försvinnande ryggen på den där riktiga orienteraren. Trampar osäkter ett tag till. Och springer sen efter den där ryggen.
Nehej! Det var just det jag inte gjorde ikväll. Jag skötte mig själv. Och – kors i taket – jag var först på kontrollen. Flera gånger. Skitroligt!
(För poängens skull glömmer vi att jag därefter irrade runt i säkert tio minuter efter en högt upphängd kontroll i en öppen tallskog med fri sikt på flera hundra meter. Typ.)
blogg@bureborn 
Jamen att hänga kontrollerna högt är ju inte rättvist mot oss småväxta!
Woohow! Heja dig! 😀
Oj ! Du tycks ha hittat en sport för dig, för visst är det roligt att leta kontroller…Och med all träning får du snart inte kalla dig glad nybörjare längre… utan glad orienterare Bara en dryg timme på en sån bana är ju skitsnabbt i min värld, och om man tycker att tio minuters irrande vid en kontroll är lång tid, har man kommit långt. För att om möjligt hinna ikapp dig har jag köpt ett naturpass med 40 kontroller att jobba med…
Shit! Du börjar bli ruggigt bra på det där!!!! Som jumper säger, du har hittat din grej!
klokt både att tänka så i orienteringsskogen och livet allmänt!
Anneliten: Så sant. Det vanliga sättet att gömma kontrolelrna längst ner i riset i botten av gropen är mycket bättre fär små pygméer.
Malin: 😀
Jumper: Träningsbanorna är utformade så att de ska ta ungefär en timme att fixa. Längre än en timme och en kvart vill inte ledarna stå och invänta sina adepter.Jag brukar få hoppa över ett par kontroller på slutet…
Håller tummarna för att ingen odåga varit framme och stulit natupasskontrollerna så här i slutet av säsongen.Något jag skyllde pånär jag absolut inte kunde hitta en kontroll förra helgen naturpassande. Antagligen var den inte alls försvunnen, men det är fint att ha en syndabock.
Ingmarie: Allt är relativt! Orientering är skitskoj, men också väldigt tävlingsinriktat. Just det där senare gör mig rätt tveksamt inställd för egen del.
Jonna: Underligt att det ska vara så svårt att inte följa efter fårskocken. Kanske någon kvarleva från det att vi levde på savannen?
Uj, du börjar bli bra på det där! Å en sak är säker: alla orienterare jag känner är sjukt duktiga löpare!
Solrosor (AjFånen vill skriva solresor…) är riktigt vackra, goda frön oxå 🙂
Malin: Med tanke på hur det suger i benen efter obanad löpning i spenaten inser man att orienterare ”tjuvtränar” löpstryka på vartenad pass. Fuskisar!