Så som idag ser stora delar av min träning ut. En vägkant. En smal tunnel av ljus. Från september till april. Kilometer efter kilometer av monoton hjärnrensning.
blogg@bureborn
Så som idag ser stora delar av min träning ut. En vägkant. En smal tunnel av ljus. Från september till april. Kilometer efter kilometer av monoton hjärnrensning.
blogg@bureborn 
Vilken lyxtillvaro det är att vara egensinnig konsult inser jag just. Att bestämma sig för att springa i dagsljus lite nu och då.
Löparromantik 🙂 Ser på nåt vis mysigt ut.
En gungande ljuskägla kan vara fantastiskt vacker. Och att få befinna sig där bakom timme efter timme är emellanåt inget annat än ren poesi.
Har liksom anneliten (men av andra skäl) möjlighet att springa i dagsljus. Kommer nog ändå att springa ibland på kvällen för att få sällskap, men då får vi skaffa en reflexväst till, ty den mindre i storlek mini som A optimistiskt köpte på Claes Ohlson skulle möjligen passa för vårt femåriga barnbarn. En poäng (utöver de ovan beskrivna) med mörkerlöpning är att det känns som att den går fortare än den gör, vilket kan behövas i vinterträningen.
Det ser faktiskt lite mysigt ut. Påminner mig om höstlöpningen när jag bodde hemma hos föräldrarna… där det inte finns vägbelysning. Här i stan vågar jag mig inte på att springa på andra ställen än upplysta stigar. Nu har jag ju möjlighet att vara ute på dagstid, men får nog ta en mörkerrunda snart.
jag säger som Anneli. Glad att jag har möjlighet möjlighet till dagpass vid fler tillfällen än på helgerna.
Tur ändå att det finns pannlampa….
men åh, jag älskar ändå mörkerlöpningen, den känns så trygg, mörkret som omfamnar, luften lätt att andas…
Anneliten: Jo, nog skulle jag bra gäna springa fler pass i dagsljus. Även om jag faktiskt tycker det är rätt hemtrevligt i mörkret. Har försökt få till lucnhlöpning, men det känns bara stressigt . Och kräver dessutom lunchglufsande vid datorn efteråt. Inte bra för magen, och datakillen ser bister ut över mängden smulor i tangentbordet.
Malin: Det är rätt mysigt. Omgiven av totalt mörker är det så mycket lättare att bara vara helt i sig själv.
Benet: Kan absolut vara poetiskt! Och fantastiskt vackert när snön gnistrar i pannlampsljuset vintertid. Då sprider sig lugnet inombords.
Jumper: Ger genast order om reflexvästinköp till Anna! Vill inte höra talas om någon otäck olycka i Vallentuna!
Den där farteffektten kan ge en riktig boost för självförtroendet, bara man sett till att glömma klockan hemma. Om inte blir man så lätt besviken när men hemkommen kontrollerar snittfarten.
Snorkkis: Vägbelysningsfria stråk i stadsmiljö känns verkligen inte särskilt lockande. Rätt skrämmande till och med. Men här hemma på landet är jag (nästan) aldrig orolig eller rädd.
Ingmarie: Mitt monster till pannlampa är helt fantastisk! Borde absolut även funka för mörkerlöpning i skogen, men där känner jag mig an aning för otrygg. Än så länge.
”Ja, mamma”… eller rättare sagt ”Tack för omtanken”. Reflexväst storlek medium inköpt på Claes Ohlson. Invigs förhoppningsvis i kväll.
(Kanske tummelisa kan ha den överblivna västen?)
Duktig pojke! 🙂
Tummelisa tackar för erbjudandet! Inte alls omöjligt att minvästen skulle passa henne. Hon fick nämligen nyss en alldeles ny av sin kontorsgranne. En barnväst. Just nu har hon alltså alla reflexvästar hon behöver.
Jonna: Precis så kan det också vara! En alldeles egen mörkerbubbla av njutning.
Woah! Värre än mitt pass i fredags. Är det där taget från en skräckfilm, månne? 😉
Andreas:Bilden gör inte riktigt pannlampan rättvisa. Den lyser uppbetydligt mer av omgivningen. Större möjligheter att upptäcka zombisarnas i tid alltså. 🙂