Idag sprang tummeliten – eller kanske tummelisa – lite vilse i hemmaskogen. Tur att terrängen är hemtam, annars hade hon nog blivit seriöst nervös bland punkthöjder och beståndsgränser. Nu spelade det inte någon större roll att hon snurrat sjuttioelva varv runt sin egen axel. Trygga Upplandsleden befann sig alltid i tvärsäkert norrläge.
Vilsenheten kommer sig av att tummelisa och tumkompassen inte riktigt kommer överens. Moderniteter, suckar den tumhöga! Det är säkert möjligt att hon kan spara tid på att hon slipper stå och vrida på ett klassiskt kompasshus, men när hon väl fick till det med gammelkompassen gick det snörrätt genom busk och snår.
Med kompass i ett resårband runt tummen blir en millimeter snednavigering snart till flera, och vips! Vilse – i sån mening av kartbilden inte längre matchar omgivningen. Bara för tummelisa att lomma tillbaka till välkända vandringsleden och starta kontrolljakten från scratch.
Fast när september är soligt gyllenvacker bryr sig inte tummelisa. Tvärtom. För hade hon inte sprungit vilse hade hon ju aldrig stått i den där gläntan omgiven av rakryggade aspar. Och då hade hon gått miste om den plötsliga kastvinden som fyllde hela luften med dansande lövkonfetti. Dessutom hade hon varit hemma i god tid, och missat de lika plötsliga regndropparna som i det starka motljuset glimmade mellan stammarna som fasettslipade diamanter.
blogg@bureborn 
Tur att du höll dig cool. Jag hade förmodligen ballat ur lite…. Hehe! 🙂
Ja, visst är orientering härligt, och jag får ny lust att villa bort mig i skogen. Att orientering och poesi hör ihop fick jag ett nytt bevis på här. Så bra!!
Men den där tumkompassen fattar jag inte. Behöver man inte vrida kompasshuset?
Malin: Hade jag varit i okända markera hade jag fått panik!
Jumper: OK Enen tog ner ”mina” Naturpasskontroller i går… morr!
Nix! Inga vridningar av kompasshus med min tumkompass, men det finns tydligen varianter med vridbart hus, men då missar man lite av själva poängen.
Första utmaningen är att vika ihop kartan så att den och kompassen passar i handen samtidigt som man ser hela vägen till nästa kontroll på kartan. Tumkompassorientering förutsätter att kompass och karta hela tiden hålls stadigt tillsammans. Sen passar man in kompassens linjal utmed den linje man vill följa på kartan, och vänder sig därefter så att kompassens norr pekar mot kartans norr och exakt följer kartans meridianer. Sen sätter man av i rätt löpriktning enligt kompassens linjal, men inte utan att först syfta mot ett föremål i terrängen. Väl där syftar man på nytt föremål i löpriktningen osv.
Är man van så går detta mycket snabbare än att vrida in kompassriktning med traditionell handkompass, och man har dessutom bättre ”kartkontakt”. Ovan tummelisa hamnar dock lätt i okänd spenat eftersom hon vinglar med kart-kompass-handen och ofta syftar galet.
Det borde jag förstått. Prövade samma förfarande med min vanliga kompass och naturligtvis blir det samma sak, även om pilen inte är lika tydlig och rak som i din tumvariant. Mycket vikande av karta på olika ledder blir det förstås, men jag förstår att det går fortare, även om vridning av kompasshus inte är min värsta flaskhals…
Jag gissar att jag skulle irra mindre med min klassiska kompass, men nu har jag liksom gett mig den på att lära mig ”tumma”.
jag är så impad av alla som ger sig ut obanat med bara karta… min kartläsningsförmåga + lokalsinne = noll. Dålig kombination.
Jonna: Kanske inte den bästa kombon om man vill bli orienterignsproffs – en tänk va´ spännande livet skulle bli! 🙂