Ärligt talat. Jag börjar tvivla på om jag ska ha någon löparblogg. Jag springer ju knappt. En riktigt bra vecka tassar jag ihop 15 K. Känner mig knappast som en löpare längre.
När jag inte springer sinar inläggsinspirationen. Idéerna – även såna som inte rör löpning – tycks födas först när fot sätts framför fot i åtminstone 6:30-tempo.
Idag till exempel – då sprang jag en sväng på lunchen. Några briljanta blogginlägg producerade hjärnan inte, men den började trots allt måla känslan av det fina duggregnet mot huden. Alltid nåt.
blogg@bureborn 
Klart du ska! Löparidentiteten mäts i känsla, inte i kilometrar eller tider 🙂
Dina inlägg är alltid briljanta oavsett om du kutat eller ej eller om de handlar om löpning eller ej. Jag hoppas av rent egoistiska skäl att du fortsätter. 🙂
Jag känner igen känslan. Blir också oinspirerad ex.vis när jag är sjuk eller så.
Men däremot ska du inte hänga upp dig på antalet km och tempo, som Ingmarie säger. Älskar dina poetiska inlägg! 🙂
”Känslan av det fina duggrenet mot huden” duger fint i min värld, och vad jag tycker om din formuleringskonst vet du nog.. För övrigt finns det inget krav på inläggsfrekvens när man har en blogg, vilket jag själv är glad för. Om du tycker att du inte springer så mycket just nu så springer du i alla fall och tycks dessutom träna en massa annat. Om det ska vara så petnoga får du väl kalla det en träningsblogg eller bara blogg. Dessutom kan du inte vara utan våra kommentarer 🙂
tycker också du ska fortsätta! såklart. men förstår tanken, känner själv att inspirationen sinar periodvis när jag inte tränat något vidare värst pga sjukdom etc..
Tack för uppmuntran finaste bloggvänner!
Det är förstås alldeles sant att löparjaget inte har något med antalet kilometer att göra. Kanske just därför jag känner mig lite orolig när jag nu upptäcker att löpningen tycks ha minskat i betydelse. Den finns där förstås, men är inte längre en lika stor del av mitt livs mål och mening. Hm? Detta tarvar nog ett inlägg…