Kilometerspärr

Snorrkis skrev om det för ett tag sedan: distansrespekt. Hur hon, efter att inte sprungit långt på länge, upptäckte att det som förr varit alleles normallångt nu kändes motigt.

Jag är i samma läge. Jag har visserligen inte fått barn nyss, men jag springer rätt lite. Och plötsligt har den dykt upp igen. Den mentala spärren. Min ministandardrunda går runt gården Tomta hemmavid. 6,4 K. Inga som helst spärrar. Inte om jag plussar på med en sväng runt Säby heller. 8,2 K. Springer jag runt Kungs-Husby tänker jag plötsligt på distansen – 9,4 K, men det funkar. Spärren slår till vid 10 K. Känns skitlångt.

postlåda_redSpärrar och gränser gillar jag inte. Alls. Så idag bestämde jag mig för att övervinna motståndet. Sprang och kikade i gästboken vid Lillkyrka fornstig. Hedvig och Elvira hade varit där och tittat på torpruinen med morfar. Stefan och Anders hade passerat under en orienteringsträning inför O-ringen.

Tur och retur gästboken ger ganska exakt 12 kilometer löpning. För att inte det skulle bli den nya mentala spärren snurrade jag runt lite extra över de renlavsklädda hällarna hemmavid och knäppte av garmin vid 13,4. Ojämnt och bra. Liten spärrisk.

Annonser

13 thoughts on “Kilometerspärr

  1. Jag brukar kalla det att vara ”långpassovan” i mina blogginlägg, något jag ofta är på hösten då jag inte sprungit maraton. Då kan 20km kännas evighetslångt trots att 30km känns helt överkomligt på våren. Det handlar om vana som sagt!

  2. Mycket igenkänning här också. För några år sen sprang jag aldrig under en mil under ett pass och långpass började kännas sega först efte två mil. Nu ger jag mig ogärna på den enformiga vintervändbanan 12,2 km (standard på vintern förr).
    (Under de sista löppassen i höst har jag dock ibland anat annalkande långpasskänsla, fast då håller jag riktigt låg fart förstås)..

  3. Vill för övrigt rekommendera såna där psykologiska extrarundor efter avslutat långpass, som du nu provade. Man kan alltid springa några kilometer till om man bara slipper veta om det från början…

  4. Jumpers förslag här är himla bra. För ofta är det ju så att det är första halvan av passet som det känns mentalt jobbigt… sen brukar det löpa på rätt bra. Får nog ta en extrarunda någon dag, för jag har nog spärren på. Ännu.

  5. Malin 1: Hihi! Jodå, jag förstod.
    Malin 2: Alldeles sant förstås. Sätter man fingret på ”problemet” så har man ju åtminstone tagit första steget mot att eliminera det.
    Ingmarie: Ska försöka mig på dryga 10 även i afton. Även om det är en alldeles vanlig distanskväll och inte långpasslördag. Bara för att öva lite.
    Staffan: 30 känns oerhört, oerhört evighetslångt. Hjälp! Har svårt att tro att jag någonsin sprungit så långt, men träningsdagboken påstår det, så då måste det väl stämma.
    Jumper: Den däringa vintervändbanan (som jag minns från en fotoserie) kan göra vem som helst motsträvig. Faktum är att jag har en sån där liten pyskologisk extrasväng lätt tillgänglig: västra Väppeby. Plussar på 1,8 K på vilken runda som helst bara genom att fortsätta förbi postlådan.
    Snorkkis: Absolut en fiffig strategi med extrasväng på slutet. Kanske kan man också ta till tekniken fram-å-tillbaka. Springer man 5,5 så blir man ju tvungen att springa 5,5 tillbaka. Vips 11! Fast det där med att spinga något t.o.r. är ju så lagom upphetsande förstås.

  6. Jag har haft en medveten spärr på 13 km en bra lång tid nu och det känns bekvämt. Men jag fasar vad ska hända efter ett halvt år. Då borde jag så småningom vara redo för 20-40 km:s pass och just nu känns det omöjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s