Vilken jäkla skillnad det är ändå! Mellan att dunka asfalt och tassa en höstvåt stig. Längs vägen ett enahanda nötande, i skogen ett mjukt smygande genom frasande ormbunkssnår.
Jodå. Jag gillar att springa också på svarta vägbanor och dammiga grusvägar, men det händer något närmast magiskt när mina fötter möter mjuk mossa.
Säkert har det med omgivningen att göra också. Djup granskog är så vacker, så fylld av naturkraft.
Och då blir själen det också; fylld av samma enorma kraft och samtidigt alldeles, alldeles stilla. Helt fascinerande!
Allra härligast är att sätta av rakt ut i den där sviktande mossmattan. Kryssa fritt bland trädstammarna, hoppa över stenar och låta grangrenar smeka ansiktet. Men det kräver bra lokalsinne och ett vaket sinne. Springer jag långt brukar skallen bli småsåsig i samma takt som benen blir tröttstela. Då är det ju himla bra att det finns såna som markerar väg i det vilda. Som Upplandsstiftelsen.
I ”min” skog har någon vänlig själ nyligen vandrat leden med målarburk och pensel. Trädens ”svångremmar” lyser numer starkt orange. Inte ens en långpassmatt löpare kan springa galet. Tack!
Långpass och långpass förexten. Det där är ju relativt. Och personligt. Vissa hävdar bestämt att ett långpass under inga som helst omständigheter får understiga 20 K. Vi sprang 17,9, sambon och jag. Det tog oss dryga två timmar i den novembertysta skogen, borträknat en energikakepaus med utsikt över nyplöjda leråkrar.
Sista biten kändes ärligt talat rätt tung. Det märks att det varit snålt med längre pass på sista tiden. Följaktilgen sjönk vi nöjda ner i bilsätena när vi nådde målet i Boglösa. Väldigt nöjda med tajmingen också. Regn mot vindruta är trevligare än regnvått underställ.
blogg@bureborn 
Skogar är speciella! Även om jag har ett svagt minne om gransnärtar snarare än gransmekningar 🙂
Obanat skulle vara riktigt svårt i min skog, som har väldigt mycket klippor (om det nu kallas så när det är sten och småberg överallt i en skog – klippor känns mer som hav). Men många stigar finns, både markerade och omarkerade.
Härligt härligt!
Jag skulle dock behöva öva upp mitt lokalsinne en aning. Än så länge har jag inte sprungit vilse, men så fegar jag nog lite också….. 😉
Malin: Granarnas kärvänlighet kan man absolut tolka olika. 🙂
Anneliten: Spenatspringande är onekligen betydligt enklare när mossan breder ut sig och landskapet är mjukt böljande. Fast en orienterare skulle antagligen invända att det går att springa överallt.
Rund: Dags att gå med i lokala orienteringsklubben? Nu när du har pannlampa kan du ju haka på nattorienteringen. 🙂
Vem vet… 😉 Så fort foten återhämtat sig så får vi se…!
Tycker nästan Upplandsstiftelsen kunde köpa det här inlägget och till en broschyr eller nåt. Inte minst bilden med de två coola nunorna borde locka till ett besök på Upplandsleden. Själv springer jag gärna på olika underlag under ett och samma långpass, där lite teknisk skogslöpning blir ett slags återhämtning emellanåt..
Jumper: Så du tror alltså inte att presumtiva ledlöpare skulle avskräckas med tanke på vilka kufar de kan tänkas stöta på i spåret? Jag undrar jag.
Varierat underlag under långpasset låter som en god och skademinimerande strategi.