Den ylande besten lär ha missat det tilltänkta målet, som jag gissar var ett råddjur. I brist på bättre nosade spårhunden upp ett alternativt villebråd – en liten, lätt hundrädd löpare i illgul reflexväst. Rejält utskälld blev jag innan en gäll visselsignal ljöd mellan träden och hunden satte av i sporrsträck genom blåbärsriset.
Tio minuter senare passerade jag ledmarkeringen på bilden ovan. Varning för blodhund? Däck till en Hundkoja? Bitring?
Om hösten tycker jag det blir skällande och smällande uppenbart att jag delar skogen med andra. Och då menar jag inte trallande töser som plockar lingon. Nix. Det här är en militärgrön art som bygger speciella reden:
…och uppenbarligen vill sitta bekvämt på passet. Vovve får göra grovgörat.
Undantaget mötet med den jaktystra vargsläktingen var det underbart senhöststilla i markerna, som smektes av varmtonat släpljus trots att klockan inte ens slagit två. November är f-n i mig fantastisk!
blogg@bureborn 
Ja. Visst är november underbart. När vädret vill. I min lilla facebook-värld finns en grupp som vill ”stycka november och ge till sommaren”. Jag vägrar envist att gå med.
Inte så kul att bli påsprungen av en skällande hund utan synlig husse/matte. Oansvarigt av hundägaren tycker jag. Det må vara jakttider, men som människa ska man inte behöva bli jagad. Inte som djur heller egentligen, men nu när jag inte är vegetarian längre så jag har väl inte rätt att göra sådana uttalanden egentligen.
Hundar kan vara läskiga, men oj vad underhållande och inspirerande dina observanta inlägg är 🙂
Ha ha ha, bitring 😀
Vad allt spännande kan man inte hitta på denna blogg. När det gäller jakthundmötet, antar jag att du blev föremål för ståndskall i väntan att jagaren skulle ta dig av daga. Skönt att den senare hade bra ögon och inte jagade ekorre. När det gäller den dekorerade bilringen på skylten har inte ens snitsaren någon förklaring (och Tildo som annars var känd för sin fantasi är inte kontaktbar längre)
Inte ovanligt att jakthundar springer ute på stora vägar också… Livsfarligt. 😦
Haha, bitring 🙂 Usch, jag gillar hundar men när jag springer får de gärna vara kopplade och i sällskap med husse eller matte. jag springer ju så kolossalt fort…hrmpf…eller ja…att de sällan hör mig förrän jag svischar förbi och de blir rädda
Ensam i skogen med plötsligt uppdykande skällande hund utan husse/matte i sällskap är ännu värre! Jakttider eller ej.
Anneliten: Stycka november?! Nej, det tycker jag verkligen inte vore ngn bra idé. Även under sina värsta dagar har ju november en vits – som jämförelsematerial om inte annat.
Trots att jag höll på att kissa i tajtsen hyser jag faktiskt en viss förståelse för att hunden sprang lös, om nu husse eller matte bedrev löshundsjakt. Och det tror jag eftersom hunden i fråga hade ett sånt där orange halsband som jakthundar brukar ha på sig. Men uppenbarligen hade jägaren inte lärt hunden att skilja vilt från tamt. Det har jag mindre förståelse för.
Själv skulle jag knappast kunna skjuta säg ett rådjur, men inser att jag är dubbelmoralisk eftersom jag köper biff i charkdisken. Rådjuret har ju faktiskt haft ett betydligt bättre liv än den där biffkon jag äter.
Malin: Tack!
PaljettenQ: Ibland har jag mina ljusa stunder. 🙂
Jumper: Jag väntade bara på att höra kulor vina runt skallen. Faktum är att jag nog var ännu räddare för en ”triggerhappy” jägare än hunden. Som ev kan ha varit lite valpig, vilket kan förklara att den misstog sig på jaktbytet.
Synd på Tildo. Hen hade kanske kunnat skingra dimman.
Malin2: Blinda och döva för allt utom viltet är de dessuom och slänger sig framför grillen när man kommer körande. Undantaget ”min” blodhund som antagligen hade tagit en volvo för ett vildsvin.
Staffan: Se där en nackdel med att kuta likt vinden: 🙂
Nej hundar får gärna vara kopplade, tycker jag, som alltid tycker att vovvarna sneglar på mina hälsenor. De vill jag behålla.
igår fick jag hem en ranson älgkött från den jagande pappan (min pappa alltså)… på tal om jägare… men jag är alltid rädd att bli skjuten om hösten, av bakfulla halvblinda jägare. mer rädd för det än för rovdjuren.
Jonna: Önskar att jag hade en älgjägare i min närhet som ville dela med sig av lite kött, så jag slapp köpa något ”fabriksproducerat” alls.
Jo, nog utgör vissa jägare nog en större risk än djuren i skogen. Inklusive jakhundar.