Det fastnade inte på bild: snöfallet. Trots att flingorna var så stora att de knappt orkade virvla i blåsten. De bara föll tungt handlöst. Täckte Lunsens nakna trädrötter och kuperade berghällar med vit kristyr.
Gruvade mig lite för den planerade lunchlöpnngen. Innan. När världen utanför kontorsfönstret förvrängdes av snöblandade rännilar på rutan. Väl ute är vädret aldrig så illa som det ser ut inifrån värmen. Det var det inte den här gången heller. Vinden bara lekte lite i tallkronorna och en eller annan snökristall killade mig på kinden.
Oerhört tyst var det. Och vackert. Som en skir akvarellmålning där någon sakta stänker täckvitt med tandborste.
blogg@bureborn 
lunchlöpning! man kan inte annat än älska det. på mitt nuvarande jobb har jag bara 30 min rast så det funkar inte, men tidigare har jag haft många härliga lunchpass och eftermiddagen sen blir ju bara så pigg och skön!
Jumper sprang också vid lunchtid. Ingen Luns men väl klumpeduns 😦 på den isiga, slaskiga, halkiga vägen som inte heller var lika snygg lika snyggt som din ovan… .
Vackert det låter. Även om jag önskar mig snöfritt denna vinter (lättare med vagn så), ser jag fram emot ett springpass när jag får tassa fram i snön. Som en katt.
Låter helt ljuvligt. Det är något magiskt med snöflingor som faller, sakta sakta. 🙂
Jonna: Visst är det härligt! Fattar verkligen inte varför jag inte springer oftare på lunchen. Jag har all möjlighet i världen att flexa mig en tvåtimmars-lunch, men känner mig ofta för stressad av småttiga jobbprylar. Vilket ju är urdumt, eftersom en löprunda oftast bara sätter fart på hjärncellern och gör eftermiddagen mycket effektivare.
Jumper: Aj då! Jag säger bara en sak: dubbskor. Väldigt bra uppfinning för dunsar och lunsar.
Snorkkis: Helt magiskt! En dragpulka och en rejäl sele på kissen kanske? Skulle garanterat vända ett par huvuden i huvudstaden. 🙂
Malin: Otroligt fint, verkligen. Och de här var dessutom såna där klassiska lapphandskar. Stora och fluffiga. Som bolsterdun.
Haha, det skulle ju vara nåt 😉