Nyktofob? Njae…

morkerlopning

Inte århundradets mest avslappnade terrängrunda kanske. Med vibbar från två fimer: The Blair Witch Project och Sällskapsresan.  

Jag försökte aktivt förtränga likheterna mellan min pannlampas irrande ljussken mellan trädstammarna och känslan i den förra filmen, applicerande teknik från den senare : ”Jag kan springa. Jag är inte rädd”. 

Men. Jag gjorde det! Jag sprang på mina stigar i skogen trots att det var svart som i en kolkällare. Eller snarare: det hade varit kolmörkt, om jag inte haft sällskap av Silva sprint. Nu var det ljust en bra bit åt det håll jag riktade blicken. Bakom, vid sidan om, hundra meter längre fram – kompakt mörker. Och här och där glimmande ögon. Rådjur som snabbt avslöjade sitt väsen genom att vända sina vita akterspeglar till.

Strategi för orädd mörkerlöpning i skog

  • Fullt ljusflöde (1030 lumen) på pannlampan (och nödficklampa i fickan om batteriet – gud förbjude – skulle sina)
  • Stint stirrande för att inte förlora stigriktningen (nattetid är skogen sig mycket olik, fel vägval och man springer vilse även på sin egen bakgård)
  • Musik i ena örat (för att distrahera och få en känsla av civilisation, men ändå ha chans att höra yrvakna älgar och släpande zombisteg)
  • Inte tänka på ilskna älgar och zombies

Det var faktiskt inte lika skrämmande att springa i nattskogen som jag inbillat mig innan. Nyktofobi lider jag nog inte av. Eller skotofobi. Graden av mörkrädsla tycks jag kunna styra över, även om det kräver ett visst förträngningsfokus. Någon bok av Stephen King lär knappast återfinnas på mitt nattduksbord…

Att jag terrängsprang i mörkret var för övrigt inte ett sätt att gå i klinch med mina rädslor, även om jag gillar att utmana saker hos mig själv. Av nödvändighet springer jag många av mina pass om kvällarna, och då är det som bekant mörkt vintertid. Hittills har jag hållit mig till vägarna, men det gillar inte mina hälsenor. Den kolkällarsvarta skogen är bästa alternativet. Hellre lite skräckblandad hjärtklappning då och då än löpförbud på grund av svullna och trilskande senor.

Annonser

8 thoughts on “Nyktofob? Njae…

  1. Lustigt sammanträffande, jag begick också pannlampaskogslöpningspremiär (längsta ordet jag kunde komma på…) igår faktiskt. Visserligen ihop med löparkompis och klart mera blygsamma 100 lumen (eller var det 200?) från min Silva Trailrunner+ jag fick i födelsedagspresent. Tyckte det var rätt mysigt men jag höll mig till en kort runda på enkel stig och faktiskt också grusväg i skogen. Trots den blygsamma ljusstyrkan tyckte jag det lyste rätt så bra och full tillräckligt för mina behov att utöka möjligheterna till lite mer varierad vinterlöpning.

    Och nej, det finns nog inte mycket att vara rädd för därute, det jag nog tänker på mest är de vildsvin jag ser väldigt spår från vid mina löpturer i dagsljus….

  2. Det skulle aldrig falla mig in att springa i skogen i mörker, Skotofob är jag knappast, men jag har nog att hålla mig på benen ändå. Jag går däremot gärna i skogen om natten och om det är snö på marken behöver jag ingen lampa.

    Vildsvin är skogens farligaste djur säger pappa Ben (alltså inte Ronny eller Ragge eller vad han heter utan han i första boken, där barnen tjatar sig till en randig vildsvinsunge).

    Ser du inte förresten dom av hår hoptvinnade Blair Witch-pinnarna bredvid trädet på bilden…….?

  3. Modigt! Vet inte om jag hade vågat faktiskt. Men å andra sidan är det nog många som inte vågar sig ut så förmodligen har man inget att frukta. Förutomkanske vildsvinen då… Skidåkning med pannlampa däremot är hög mysfaktor för mig 🙂

  4. Staffan: Mysigt? Jo, det hade det nog kunnat vara om jag inte behövt slåss med tankarna som hela tiden försökte komma in på ämnet zombies. Vildsvinen hade jag helt lyckats förtränga. Trots att de – garanterat – är fler än zombierna. 🙂
    Pannlampsstyrka är bedrägliga saker. Min första var säkert inte på mer än 30 lumen, bara ett svagt ljussudd framför fötterna, och jag tyckte det räckte alldeles fint. För väglöpning vill säga, i skogen lär jag inte ha sett ett skvatt. Sen bytte jag upp mig, och bytte upp mig – och sen sprang jag nattorientering med lånad orienteringslampa… Det vara bara att börja spara pengar för sedan dess känner jag mig blind utan helljus. Fast längs vägen har jag inte fullt ljusflöde inkopplat, då räcker det gott med hälften.
    Malin: Jippie – ut och fira friskfoten i mörkret! Men nog är det klart läskigare på små stigar… Jag reflekterar inte alls över mörkret när jag springer längs vägen, men ju närmare träden kryper desto svartare tycks det bli. Och ljuden högre…
    Jumper: Blairwitchpinnar? Eller kanske lämpligt vapen mot vildsvin? Man borde kanske fundera ett varv till på det där med bevämpning. Visselpipa kanske?
    Promenad i månljus snötyngd skog minns jag som mysigt. Utan hjälpljus. Men med sällskap. Men ensam skulle jag nog knappast våga. Utan pannlampa går det ju inte att springa ifrån zombierna.
    Malin: Nej, risken att stöta på illvilliga människor mitt i skogen i mörkret är nog minimal. Klart större risk att man råkar kuta in i en vildsvinsgalt eller kliva på en älg som lagt sig att sova för natten. Är det mindre modigt att ge sig på skidor än att springa?

  5. Mörkret skrämmer mig inte ett skvatt. Vad är det för farligt med det?
    Skogen är trygg! 🙂
    Värre med is och annat man kan trilla av/på.
    För att inte tala om alla galningar som finns i en storstad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s