Jag har alltid tänkt mig att trollen varit i farten. Att ludna, starka nävar lyft det gigantiska blocket och balanserat upp det på tre småttingstenar. Eller möjligen – aningen mindre sagolikt – att det var inlandsisens verk.
Men RAÄ:s Fornsök presenterade den ytterligt profana förklaringen: mitt gåtfulla flyttblock är en gränsmarkering, skapad av människohand. Jag gissar med en traktorskopas hjälp. Utan maskinassistans vore det ändå smått magiskt.
Flyttblocket må ha fått en världslig förklaring, men min löprutt fick ändå en extra dimension efter sökningen på Fornsök som visade en kartbild myllrande av fornminneskringlor.
Så den vackra ekbacken jag springande passerar på i stort sett varje terrängrunda är nu inte bara en vacker ekbacke utan ett gravfält. De många stenarna som anas under gulnat, trassligt fjolårsgräs är inte utkastade på måfå utan varsamt bygga rösen. Minnesmärken över förfäder. Nog manar sånt till lite mer vödnad i löpsteget.
När samtidigt tre stora fåglar lyfte från den största eken och cirklade över mitt vägval på svartflikiga vingar, då blev löprundan rent trolsk. Och sen blev den förtrollande vacker också. När en cyanblå glipa plötsligt uppstod på den jämngrå himlen och solen smekte hällen under min världsliga gränsmarkering gyllene.
blogg@bureborn 
Gränsmarkering skapad av människohad? När, av vem och varför en stor bumling på tre små stenar. Någon symbolisk religiös förklaring hade gett upphov till färre följdfrågor. Lutar själv åt att stenen lyfts med tjocka trädstammar som hävstänger för att midvintersolen skall hälsas åter och fångas in. Typ.
Även här i V-tuna är det svårt att undvika att trampa på gamla gravar när man springer.
Häftigt. Och lite läskigt. Vackert är det i alla fall i din skog!
Mystiska stenar i vackra skogsgläntor passar väldigt bra ihop med trollteorier och på något sätt vore det väl bättre om vi lät trollen hållas med stenar i skogen i stället för att ge dem fritt spelrum på mer olämpliga ställen?
Och vare sig nu slingan går genom ett gravfält eller en trollskog så förhöjer den säkert värdet på upplevelsen. En löprunda där man anar historiens vingslag varje gång en korp lyfter ger ju även själen en smula motion.
Stenar, träd och berg. Tänk om de kunde tala. De står där i evigheternas evighet. Hör och ser allt. Orubbliga.
Svindlande tanke!
Jumper: Enligt RAÄ:s arkeologer ska den balanserande bumlingen ha skapats i historisk tid, inte förhistorisk. Men det betyder ju inte att människorna som skuffade den på plats inte hade religiösa baktankar. Stenskapelsen har för övrigt sällskap av en uppallad bumling alldeles intill, och båda ligger på vad jag tror är gränsen mellan två forna socknar. Men en midvintersolsfångare är mycket mer spännande!
Snorkkis: Visst är det fint! Men jag är rätt säker på att mina ben kommer att öka takten förbi gravfältet ifråga nästa gång jag springer där ensam i pannlampans sken.
Oliver: Jag gillar verkligen att förgylla löprundorna med något utöver fysisk aktivitet. Vacker natur eller historiska sevärdheter till exempel. Skulle kanske funka med en storstads skyltfönster också, men det har jag aldrig testat.
Ingmarie: Om jag stannar och lyssnar noga tycker jag mig nog höra att de viskar. Synd att man inte förstår det där uråldriga språket.