I går sprang jag intervaller. Rätt oplanerat. Väldigt oplanerat till och med. Skulle köra styrka på gymet, men fann plötsligt mig själv rullande fram på stället istället.
Mitt nuvarande jag; skogslufsare med marschtakt 7-tempo, var klart överraskad över att det ändå gick att skrämma upp benen i 5-tempo. Under tre-minuters-intervaller visserligen, men ändå. Det krävdes ju faktiskt en stadig kadens jag trodde att fötterna glömt.
Avslutade det improviserade ”snabbpasset” med två tvåminutare i 4:35-tempo. Det gick. Men jag ställer mig helt frågande till hur i hela friden jag sommaren 2012 kunde springa typ en mil i den farten. Ofattbart!
Finner det också rätt förvånande att det var så roligt att springa tufft. Det hade jag alldeles förträngt.
blogg@bureborn 
Spontant är bäst. Oftast.
Tempot finns där! Men mossan kanske snor lite av farten i skogen.
Måste säga att jag ser fram emot den dagen då den egna kroppen självmant skulle välja intervaller. Kul att läsa att det ens är möjligt.
Ja men tänk vilken styrka du byggt upp genom att lufsa runt i skogen. På ett nafs kommer farten! Du kommer fixa det utan problem.
Förunderlig är vad den är, den där kroppen. Inklusive huvudet, för där sitter nig mycket av en ev begränsning.
Jag är inte ett dugg förvånad. Skogslöpning (om så i 7-minuterstempo) och hård gymnastik räcker mycket långt även för snabbheten, men för dina 45 på milen för ett och ett halvt år sen krävdes förstås fler tröskelpass av olika slag. Själv saknar jag för närvarande inte bara syreupptagningsförmåga utan också rörlighet och benstyrka nog för gammal snabbhet (och då menar jag inte sprintertider i ungdomen utan 50 på milen så sent som för två och ett halvt år sen).
Anneliten: Det bästa: man slipper gruva sig.
Snorkkis: Mossa är sugande saker, for sure. Så lite fart finns det kanske. I väldigt korta sekvenser.
Oliver: Det kan också ha varit så att den valde mellan pest och kolera…
Mammaspring: Jo,nog skule jag kanske kunna skrämma ut ytterligare fart ur kroppen. Men 2012 års nivå? Nix!
Malin: Så sant om huvudet! I mitt är 5-tempo snabbt, varvid allt snabbare än så känns oerhört snabbt. Och näst intill omöjligt att klara på längre sträckor. Undrar om lite mental träning skulle påverka.
Jumper: 45 på milen kräver onekligen oerhört mycket mer, som jag knappast är beredd att satsa. Styrka och rörlighet tycker jag personligen är lättare att uppnå. Att skaffa sig tillräcklig syreupptagning gör så ont! Vi får väl helt enkelt anpassa våra mål efter förutsättningar och träningsförmåga.
Tihi, jag drömde om dig i natt. Var och sprang i skogen och frågade dig om vägen 🙂
Va kul! Jag hoppas att du kom rätt till slut. 😀
Det är alltid ovant första gångerna man kör intervaller/kutar fort efter att ha hållit uppe ett tag. Men kroppen minns!
(Knoppen vill inte minnas. 😉 )
Snyggt spontan-jobbat!
Man kan ju fundera lite över att skallen med alla medel försöker få en att förtränga att hård träning kan vara härligt. Man kanske inte är riktigt klok? 🙂