30 meter tar mig just under 5 sekunder att springa. Exakt 4:99. Det vet jag efter fredagens sjukt roliga fyspass på Bosön med mina kära klubbkompisar i ULK. Ledare: superproffsiga och supertrevliga Anna Sunneborn, som blev veteranidrottare i världsklass vid typ 35.
Vi drillades i en massa saker som sega långdistansare (såna kryllar det av i ULK) knappast annars pysslar med. Som agilitybana (hopp över små häckar och snabba, snabba fötter mellan låga koner), 30 meter med stående start, stående längdhopp och 200 meter maxlopp. Får man tro Anna så var vi faktiskt förvånande bra på både rörlighet och explosivitet, trots vårt kilometernötande.
Själv är hon inget fan av långdistansträning, som hon menar belastar och sliter på kroppen i onödan. Enligt egen utsago har hon aldrig sprungit längre än fem kilometer. Istället tränar hon snabbt och explosivt, med stort fokus på funktionalitet, och ordentlig återhämtning mellan de hårda passen. Funkar uppenbarligen för hon är verkligen vältränad!
Men om hennes träningsfilosofi kanske gör att man undviker belastningsskador, så är risken för akuta skador nog desto högre. Vilken en av mina klubbkompisar bistern fick erfara. Hälseneruptur och ambulans til sjukhuset. Tycker så oerhört synd om honom! Just det hade tydligen aldrig hänt under någon av hennes träningar tidigare, men däremot inträffade det visst titt som tätt att någon drog till en muskel eller sträckte sig. Låter ju också lagom muntert.
Vi sprang förexten korta, snabba backar också. Inomhus. I någon sorts kulvert. Jag gillar verkligen backar!
Sammanfattning: hur kul som helst! (borträknat ovan nämnda avslitna hälsena). Dessutom är det något visst med Bosön. Det liksom luktar så mycket idrott där. Vore helt fantastiskt om något sådant fanns på närmare håll. Lidingö ligger förbaskat avsides.
Mersmak? Absolut!
Men ändå. Jag kommer knappast att lägga om träningen och satsa på 60 meter i veteran-DM. Dels förstås för att jag inte är speciellt road av tävlingar, hur trevligt och gosigt alla än hävdar att det är inom den svenska veterancirkusen. Tävlingar är helt enkelt förenat med för mycket prestationsångest för min del.
Dessutom älskar jag lugnet under långa löppass i skogen. Inget – absolut inget – ger mig samma känsla av härvaro. Och jag älskar tröttman efter ett hårt distanspass. Jo, visst blir man trött också efter att ha maxat 200 meter på Bosöns blå banor. Smärtsamt trött. När mjölksyran sprutar ur låren, hjärtat slår som en stångjärnshammare och det piper i lungorna. Men inte trött på samma sätt som efter ett gäng tusingar på landsväg eller ett brutalhårt TMI-pass. Inte på ett sätt som gör mig rusigt hög på endorfiner.
Men jag åker gärna till Bosön någon gång igen. Vore ju trevligt att springa 30 meter på 4:45.
blogg@bureborn 
Det låter förbaskat roligt om man bortser från den tråkiga skadan. Jag är säker på att du skulle kunna vara riktigt reptilsnabb på sprintsträckor om du skulle välja en sådan oldgirlkarriär.
Lät riktigt roligt! 🙂
Här försöker man lägga en bra grund med lugn distans och så får man veta att man sliter på kroppen i onödan. Skulle nog ha satsat på hockey istället. Köra max i 30 sekunder och sedan sitta på bänken och flåsa.
Skämt åsido, det lät faktiskt som ni hade skoj, frånsett hälsenan. För egen del började jag belasta kroppen så sent i livet att jag knappast hinner bli utsliten. Man ska nyttja sina fördelar.
Ola: Det var verkligen superkul! Och faktum är att min ”bästa” gren – jämfört med resterande ULK:are – nog var just 30 meter. Kort och intensivt kanske är modellen för små tanter? Om nu tanten ifråga hade varit av tävlingssort. Nu är hon mer endorfinknarkare.
Malin: Det är verkligen roligt att testa något nytt och utmanande!
Oliver: Fick Anna bestämma så skulle ett par 30 sekunders jobb nog vara bättre än en timmes asfaltsnötande. Om jag nu uppfattat henne rätt. Fast hockey verkar riskabelt för säg; herrar över 60. Benskörhet och tacklingar, du vet.
Det mesta är riskabelt för herrar över 60. Oddsen för att vi ska vakna nästa morgon är redan nog höga och den dagen Anna tillåts coacha oss kan det rent av vara idé att involvera Svenskaspel i projektet.
Bosön !
Där har jag faktiskt bara varit en gång i livet (även om jag sprungit strax förbi otaliga gånger). En gång för ungefär 60 år sen gjorde skolan en endagars utflykt dit med båt (!) från Stocksund. Vi friidrottsnördar hoppades få se några av tidens stjärnor, men vi fick nöja oss med att springa runt själva på kolstybben. Någon flott hall fanns naturligtvis varken då eller när jag hoppade som bäst. Ett ballongtält vid Östermalms IP fick vi nöja oss med…. Jumper och jag är sugna på att åka dit och titta nån gång, men 30-metersruscherna får nog vänta för hans del. (Tycker också att 4,99 är en skaplig tid som pekar mot dryga 9 på dubbla sträckan. Ville bara säga det.
åh vad kul! Jag gillar intervaller… länge sen sist… och smart att försöka minska småätandet och kakorna… just nu äter jag mer kakor än någonsin, ursäktar allt med amningen. inte så bra inser jag…
Häftigt!!! Tror det är jättebra träning men att påstå att långdistans sliter….?
Det är som att säga att löpning är farligt och/eller att det sliter ut knäna.:-O
En myt från början till slut.
Du kommer sub 4.43 om du ger dig fasiken på det. 🙂
Tack för att du punkterade myten!
Snitsaren: Tycker absolut att du ska ta jumper i handen och besöka Bosön! Jag ät helt säker på att ni skulle uppskatta både doft och känsla, drabbas av akut friidrottsnostalgi och snegla längtansfullt på höjdhoppsställningen. Man får faktiskt springa lugnt på banorna också, bara man ser upp för fartvidundren, så säg åt jumper att packa ner löparskorna.
9 sekunder slår inte högt i min åldersklass… Annas svenska rekord är på 8:12.
Jonna: Visst är det något visst med intervaller! Även om man under tiden man springer dem ibland kan undra om man verkligen har alla hästar hemma. Eller bestick i lådan. Eller indianer i kanoten.
Föräldraledighet är verkligen en bullfälla, men väldigt gott och mysigt!
Ingmarie: Det är verkligen coolt att få damma på inomhus!
Det är ju inte helt säkert att jag uppfattade Anna rätt, men jag tror hon syftade på de belastningsskador som många långdistansare drabbas av. Hon och Mattias skriver en bok om sin träningsfilosofi. Ska bli spännande att läsa den och få bättre koll på hur de resonerar.
Jag antar att det inte är gratis att byta om, träna och duscha där?
Nej, tyvärr. Klubben betalade för oss, men IK Kometen kanske inte har samma medlemsförmånder? Tror det kostar 70 kronor för en dagsbiljett, och dessutom har jag för mig att de tar extra betalt för dusch.