Jag hade glömt det. Igen. Att jag borde springa oftare på lunchen. I Lunsen. Blekt, diskyligt solljus mot speglar sig i fjäderfrusen is gör ju underverk för själen. Precis som att springa på frostludna spänger över samma is, och låta knarret från halvmurket trä överrösta den egna andningen. Jag måste komma ihåg det!
blogg@bureborn 
Lätt att glömma när man stirrar in i en skärm på dagarna, men oj så skönt när man minns!
Fetgillar både bild och ord (om mina opoetiska dito ursäktas).
Malin: Undrar om man kan programmera in ett pop-up-fönster på datorn? Ska fråga IT-avdelningen.
Snitsaren: Ibland är det bättre att vara slagkraftig än adjektivkrystad!
åh härligt! Jag tänker redan nu att den dagen jag är inne i ”ekorrhjulet” med hämta lämna dagis osv osv, så ska jag försöka lunchträna iaf ngn gång i veckan!
Härligt. Löpning på lunchen gör ju en väldigt eftermiddagseffektiv – om man då inte springer sig helt utmattad.
Lunch eller inte, hur lätt är det inte att man lämnar själen åt sitt öde när kroppen ska ha sitt? Det gjorde du inte den här gången. Det gör du nog aldrig?
Jonna: Håll fast vid den intentionen! Tror det är ännu viktigare när man har riktigt små där hemma, för springer man på lunchen behöver man nu inte träna på kvällen och slipper ev. dåligt samvete.
Snorkkis: Nog känns hjärnan bra mycket piggare efteråt!
Oliver: Jag har svårt att koppla bort skallen när jag springer. I alla fall när jag såsar på. Under stenhårda intervaller (om jag minns rätt) orkar jag inte tänka. Alls.