Eller kanske hur. HUR springer du, människa!?
Jag vet. Numer. Att jag sträcker ut det främre benet för rakt framför mig. Så sprang jag vid halvelvasnåret i morse i alla fall. Finns filmbevis på det.
Finns också filmbevis för att jag två timmar senare ser mer ut som en travare som fått nåt om bakfoten. Typ, ett gummiband som trasslat in sig.
Jag är helt säker på att det inte var syftet med dagens teknikträning med ULK och den inbjudna sportbiomekanikern Markus Stålbom från BGMS Analys.
Och inte var det Markus fel. Han var hur proffsig, kunnig och engagerad som helst! Jag var helt enkelt totalt förvirrad efter två timmars teknikduvning i konsten att springa med avslappnad kropp och fötter, hålla en hög frekvens och fokusera på att föra det bakre benet framåt utan att aktivt skjuta ifrån. Människan lär ha två gångarter: gång och löpning. Jag uppfann en tredje: trölten. (En mix av trav och tölt.) Förbannade filmbevis!
Dagen inleddes alltså med att vi glada klubbkompisar filmades medan vi – fortfarande oduvade – kutade på Studenternas röda banor. Väldigt många sprang så där spänstigt snyggt som man gör när man tror att någon tittar. Raggningslöpning. Inte särskilt avslappnat alls. Sen blev det filmvisning med livekommentarer från Markus, teoretisk genomgång och mängder av praktiska övningar. Filmning igen. Inte många raggarlöpare i det gänget längre.
Som tur var för tröltaren jag slutade inte dagen där utan efter lunch fick vi chans att omsätta det vi lärt oss i ett drygt timslångt träningspass. Jag påstår inte att det gick upp ett starkt lysande Liljeholmens för mig, men en svagt flämtande ljuslåga anade jag allt. Som avslöjade att en avslappnad fot inte landar på hälen och att framåtdrift enkelt åstadkoms om kroppen lutas framåt och ben och fötter jobbar i 180 för att fånga upp fallet.
Löpteknik är kluriga grejer och skolorna många, precis som tipsen och råden om hur man uppnår ”det perfekta löpsteget”. Men jag tror faktiskt att jag är något på spåret! Hoppas i alla fall kunna undvika både strakbenthet och trölt framöver…
blogg@bureborn 
Ibland blir det nästan kortslutning om man tänker för mycket. Men om man får smälta det några pass kanske det klart igen. Kul med steganalyser! (Lyssnade precis på marathon-Petras pod där hon talade med Szalkai… hans tränare hade tydligen haft honom att springa med fastbundna armar för att få bort hans flaxande. Tur att det inte var så hårda nypor på er kurs!)
Får lite vibbar av hästpremiering när jag läser inlägget och inser att jag skulle få det svårt att bli stamboksförd. Jag blir dock nyfiken på om gurun Markus ansåg att valet av hovslagare spelar roll om man vill trava rent? Med andra ord: Hur bör travaren skos?
Hehe, raggningslöpning beskriver verkligen precis. Och vet precis hur det känns när man blir avslöjad av en film… Men förhoppningsvis växer den lilla lågan till ett stort blockljus när korvstoppningen sjunkit in i alla nivåer 🙂
Hehe! Förlåt att jag sitter här och fnissar.
Det du beskriver hade förmodligen LÄTT kunnat vara jag!! 😉
Din beskrivning låter som vad jag lärt mig om så kallad pose-löpning ebligt doktor Romanov (2,10 i dykstil en gång – bara en sån sak). Själv känner jag att min fysik numera begränsar mina möjligheter att springa rätt. Det brukar se stultigt ut med ett kort och lågt steg när jag speglas i skyltfönster eller syns på målvideor. Är dock ingen hällöpare. 180 steg per minut känner jag igen men jag har alltid undrat (och fysikens lagar torde ge mig visst stöd härvidlag) om inte mycket långa löpare kan ha lite lägre frekvens om det inte antingen ska gå mycket fort eller se trippande ut…., och tvärtom för mycket korta?
Hi hi, påminner mig om den grymma träningsvärk i vaderna jag fick efter att ha sprungit extremt mycket på tå vid mitt laktat-test. Testaren berömde mitt steg och då var jag ju tvungen att fortsätta så. Det han inte visste var att det inte var riktigt naturligt. Men att jag skulle vara ute efter att ragga… Näe… Länge sedan. Preskriberat.
Snorkkis: Jag undrar om inte Markus gärna hade använt ett rep för att få styr på mina hovar. 🙂 Det blev verkligen tvärfullt i skallen och benen visste varken ut eller in. Men jag tror att jag kan ha nytta av en hel del, bara jag får koncentrera mig på en sak i taget.
Oliver: Så tunna och lätta som man klarar med bibehållen bra löpteknik. Typ. Vilket för de flesta, enligt honom, troligen är lätta maratonskor. Att fötterna kan känna av underlaget är viktigt men samtidigt får man inte spänna fötterna eller kroppen för att man är rädd för landningen. Vilket man ju faktiskt ser hos vissa five-finger-löpare. De ser ut som de springer på glaskross.
Malin: Jag ska ta fram tändstickorna! När det är mörkt ute… 🙂
Malin 2: Glad att jag kan roa! 🙂 Fnissade själv rätt högt under filmvisningen.
Jumper: Ordet pose nämndes aldrig, men är precis vad det handlar om. Jag misstänker att begeppet fått en ballast som de som lär ut tekniken inte vill lyfta fram. Om jag minns rätt behövde korta löpare, enligt Markus, höja frekvensen snabbare vid högre hastigheter. Men inte ens drasuter fick frångå kadensen med särskilt många steg.
Anneliten: Haha! Jag springer aldrig spänstigare än jag gör när jag provspringer skor i löparbutiken.
Ping: Löpteknik irl. Test 1. | blogg@bureborn