En soldränkt onsdag i början av mars är det förvånande nog rätt oriskabelt att skippa spänstiga raggarsteg på terrängpasset. Mitt på blanka eftermiddagen mötte jag bara tre levande människosjälar under min en och en halva timme i vårvarm skog. Varav jag bara såg ändalykten på den ena. Hon hade antagligen – precis som jag – inte mött en tvåbening på en halv evighet och trodde det var riskfritt att huka strax intill stigen med byxorna runt fotknölarna. Tror inte hon uppskattade sällskapet, även om det passerade i 180 knyck.
Mänskliga själ nummer två tvärnitade jag däremot inför. Skyltarna i Lunsen må vara många. Och tydliga. Men virrvarret av stigar kan ändå förvirra och just idag valde jag en för mig okänd rutt. Blev osäker på vägvalet i en korsning, och sprang med tveksamma steg mot Bergsbrunna. Rätt väg? Fel väg? Hade inte mött en människa på trekvart, men just där, just då, dyker en man upp med en karta i handen!
Lärdomar löptekniskt:
- När stigen ser ut som ovan blir man inte ett dugg frustrerad över kort steglängd. Älgar fram gör man bara om man är självmordsbenägen. Eller älg.
- Hög stegfrekvens – check! Avslappnade fötter – check! Per automatik. Har aldrig sprungit stig på annat sätt.
- Framåtlutning – no way! Diken är en sak, klippstup en annan.
Att översätta pose-teknik inövad på löparbana till skogslöpning är både väldigt enkelt och väldigt svårt. Så när man möter sin tredje människa för rundan, som förstås är en oförskämt snygg löpare, tar man ordentlig sats och flyger likt en hind över en stor rotvälta. Raggningslöpning 2.0.
blogg@bureborn 
Haha! Raggningslöpning har vi nog alla gjort lite till mans. Sträckt på sig lite, försökt springa snyggt och lätt… Hehe! 😉
Ljuvliga bilder för övrigt.
Ja, i skogen blir det korta steg med duktiga fotlyft om man är försiktig löpare som jag. Annat om man är elitorienterare, även om också de måste lyfta fötterna ordentligt i risig terräng, vilket lär vara lättare för långa (oftast manliga) löpare har jag hört på teve.
När det kommer till raggningslöpning, räcker det i min ålder att springa överhuvudtaget, för att ge sken av friskhet och duglighet (”Duktigt” är det vanliga omdömet från jämnåriga åskådare).
Malin: Det är ju en himla tur att man bor på vischan, när man nu är lite fåfäng! Då behöver man bara se så där snygg ut ett par hundra meter per runda ungefär. Tänk om man sprang på Djurgården…
Lunsen är verkligen urfint! Och den där mossen på översta bilden helt magisk, men en armé av döda träd som speglar sig i vattnet.
Jumper: Ha! Det var väl det jag visste! Jag har längden emot mig när det kommer till obanad terränglöpning.
Så det räcker med att knyta på sig löparskorna alltså, när man ser lite äldre ut. Hm? Kanske borde jag sluta färga håret? Fast gråhåriga tanter som gör hindhopp smäller förstås ännu högre.
Intressant att läsa om dina stegövningar. Själv klarar jag inte av att lyfta fötterna tillräckligt högt ens under korta löpskolningssekvenser. Jag har ju sett på video hur folk daskar hälarna i rumpan, men när jag försöker göra likadant är jag glad att ingen kamera är i närheten. Däremot försöker jag (när jag kommer ihåg att tänka) landa mer på mellanfoten än på hälen, vilket automatiskt ger en något högre stegfrekvens, dock ingen mätbar högre fart. Här har också skor en viss betydelse har jag märkt. Mina Asics GT 2000 lockar definitivt inte fram ett naturligare steg. Jag tror det har med häl-tå-droppet att göra.
Oliver: Löpargurun var ju också inne på det där med skornas påverkan, och hävdade att tunnare pjucks var att föredra. Själv har jag – än så länge – inte märkt ngn skillnad i landning beroende på skor, vilket antagligen kan bero på att jag spinger än på ett sätt och än på ett annat.