Tvärnit på väg in till arbetskollegan. Virusvarning upptejpad tvärs över dörröppningen. Omtänksam brandvägg i ögonhöjd. Hon fick husera – och kurera – allena.
blogg@bureborn
Tvärnit på väg in till arbetskollegan. Virusvarning upptejpad tvärs över dörröppningen. Omtänksam brandvägg i ögonhöjd. Hon fick husera – och kurera – allena.
blogg@bureborn 
Bästa hade kanske varit om hon var hemma men detta var åtminstone det näst bästa. 🙂
Håller med Ingmarie. Särskilt om hon åkte kollektivtrafik till jobbet.
Skulle precis till att säga samma som Ingmarie. Bättre en kollega hemma i sängen än alla i snörvelträsket.
Minns Stockholm Marathon 2008 när jag var förkyld och varnade alla för mina supervirus. Tror att jag framstod som lite omvänt paranoid eller led av beröringsskräck eftersom jag ändå startade själv (men bröt). Sen dess smyger jag med mina basiller och numera är jag mindre omtänksam och går dödssjuk till biblioteket och angriper datorernas tangentbord med snoriga fingrar. När inte jag är frisk ska minsann ingen annan få vara det heller. Sån är jag.
(eller kanske inte)
det var ju snällt att hen varnade iaf! jag brukar bli irriterad på kollegor som kommer sjuka till jobbet… ofta med någon slags martyrroll, som att det vore ”duktigt”…. .
Ett något annorlunda scenario drabbade skidskytten Björn Ferry när han kom hem till Storuman efter avslutad karriär. Enligt välunderrättade källor blev han portad av hustrun Heidi. Orsak: Hon och dottern hade drabbats av flunsan. Stackarn fick inkvartera sig hos föräldrarna istället. Här kan man tala om omtänksamhet i långt framskridet stadium.
I den bästa av alla världar kan förstås alla vara hemma från jobbet och undvika offentliga platser när de känner sig krassliga. Tyvärr lever inte alla alltid i en sån värld. Så tänker jag, och blir därför inte särskilt irriterad när någon kommer småsnörvlande. Bara de inte nyser över mitt tangentbord, eller snyter sig innan de rumstrerar runt i gemensamma fruktkorgen i fikarummet. Typ. Sätter de upp varningskyltar och plockar fram handspriten tolkar jag det som att de bryr sig om oss andra, men att de tyvärr måste vara på jobbet av en eller annan anledning. Själv har jag sällan arbetsuppgifter som kräver att just jag är på plats just då, och kan lugnt stanna hemma i sängen när bacillerna anfaller.
Vore man riktigt omtänksam borde man kanske aldrig bege sig ut bland andra, eftersom man är rejält smittsam dagen innan förkylningen bryter ut. Är man inte klärvoajant så springer man alltså ovetandes omkring och sprider illvilliga virus.
Det har hänt att jag övervägt att skicka ut en snorig sambo i gäststugan inför en stundande tävling. Han har dock aldrig erbjudit sig att sova där…