Första gången ler jag och hejar glatt när jag möter mannen i den klarblå munkjackan. Han hejar tillbaka. Varv två nickar vi igenkännande, leende åt varandra. Varv tre – ler. Varv fyra – ler. Sen börjar det faktiskt kännas lite fånigt. Precis som när jag för tredje gången springer om kvinna med pudeln och stavgångaren som sprätter barr.
Att springa en timme i ett alldeles för kort motionsspår en ljuvligt vacker vårkväll kan ha sina sidor.
blogg@bureborn 
Härligt, så ska det se ut!
jag tycker sådant kan vara kul. Man kan tävla. Försöka ”trycka fram” mötesplatsen.
För mig känns det nog mest fånigt att bli omsprungen, vilket händer titt som tätt. Dock trevligt att läsa att man hejar på varandra när man möts i spåret. Här är det långt ifrån alla som gör sig det besväret.
Jag tycker precis som Anneli också det är roligt! 🙂
Håller med övriga – att det känns lite roligt 🙂 Och roligt var det att läsa – för det är sådant man tror man är ensam om att gå och fundera på men troligtvis tänkte han i blått också lika.
Kan relatera till det där, ”vi” löste det gemensamt genom att byta ut ”hej” mot ”bra jobbat” och ge tummen upp varje gång jag mötte en löpare på en kort runda senast. Då blev det enbart roligt och trevligt, inte roligt och fånigt 🙂
Glömde att nämna att det finns en egenhet med brukarna av den aktuella motionsslingan: i princip alla går. Jag har faktiskt – vad jag kan minnas – bara träffat på en löpare en gång. Fast jag är iofs ingen frekvent gäst.
Att ”tävla” mot gångare känns liksom inte riktigt rättvist. 🙂
En egenhet med själva spåret är att det ligger i ett samhälle med mycket få invånare, vilket antagligen bidrar till hälsningsfrekvensen. Känner man inte igen den man möter, så kan man vara rätt säker på att man borde göra det. Kanske bidrog det till känslan om att vi nog borde göra ngt annat än bara le – typ stanna och utbyta artighetsfraser om det vackra vårvädret.
Jo, det där har jag också varit med om på den tiden jag orkade många varv i spåret. Ett hej, en blick, ett leende och kanske ett gemensamt stön på fjärde varvet. Växla ett ord eller två, som Gullberg föreslår, men mer hinner man inte. Annars tycker jag bättre om att bli omsprungen än att som gamling springa om yngre nybörjare och därmed riskera deras motivation…. om jag nu inte tvärtom blir en inspirationskälla till ett långt löparliv, ha ha.
Jag tror absolut på det senare alternativet! Och så tröstar de sig nog med att du antagligen är en gammal elitlöpare, och mot sådana har man som roockie-joggare aldrig en chans.