Standardrundan, 8,6 K

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Annonser

12 thoughts on “Standardrundan, 8,6 K

  1. En bild säger mer än tusen ord. Fascinerande, blev fast i ditt bildspel. Har inte riktigt kläm på var du bor men att det är i Uppsalatrakten har jag förstått. Hur är det, går det att variera rundorna ute på landsbygden? Som boende mitt i Stockholm inbillar man sig att variationsmöjligheterna här är så mycket större.

  2. Känner barrdoften i näsan, men inser att det nog är inbillning. Det finns någon märklig koppling mellan syn- och doftminnet.

    Här är det fortfarande tjäle och minus på nätterna så den solvarma barrdoften är fortfarande en bit bort.

  3. Ser mycket inbjudande och fint ut om än, som Snorkkis är inne på, säkert lite blött och lerigt en stor del av året men det är väl ingenting som stoppar dig?

  4. Ja, det är ju lite annat än jumpers vintervändbana. När jag tittar på halvön du bor på på kartan, ser det ut att vara mest stora fält, men du har tydligen lyckats hitta fina skogsstigar….

  5. Malin: Skog är helt enkelt ljuvligt!
    Suneson: Jag huserar i Trögden söder om Enköping, men jobbar i Uppsala. Trögden är gammal jordbruksbygd med mängder av byar och lika många vägval mellan dessa, så det finns faktiskt förhållandevis många variationer på löprundor. Bättre än i Norrland där valet stod mellan landsvägen österut eller landsvägen västerut. Och i skogen är möjligheterna i princip oändliga – om man inte kräver en tydligt upptrampad stig förstås. Jag nöjder mig med en aning om stig. Men självklart är variationsmöjligheterna ännu större i stan, i alla fall när det kommer till antalet vägar. Någon variant av ditt Kungsholmenlöp gör man ju inte här ute på vischan.
    Oliver: Nog doftar det barr alltid, och har så gjort nästan hela vintern. Vi fick ju inte mycket till sån här nere hos oss, och ingen tjäle heller.
    Snorkkis: Ligger inte snön knädjup så springer jag här även på vintern. Fast inte lika frekvent eftersom jag, trots att jag har en suverän pannlampa, är lite rädd för mörkret.
    Staffan: Nej, lera klampar jag rätt glatt rakt ner i. Och vattensjuka mossar. Fast jag svär ändå lite över ryttarna med tillhörande hästar som förvandlar allt till sörja.
    Snitsaren: Det gäller att hålla sig i korridorerna mellan tegarna. Två steg åt sidan (nåja, nästan) och man står i en rågåker.

  6. Jag vet att du inser att din standard är att betrakta som lyx för en del andra, mindre lyckligt lottade stadsbor… Nu har ju jag en alldeles egen skog (nåja, jag äger den inte, men jag får vara i den) som jag uppskattar väldigt mycket.

  7. Andreas: Det doftar fantastiskt! Möjligen med undantag för de djupast surhålen…
    Ingmarie: Jag tror jag anar vilka. 🙂
    Anneliten: Visst vet jag att jag är en lyxlirare! Fast det finns ju faktiskt folk – underligt släkte 🙂 – som föredrar släta ytor. Har jag hört…
    Mammaspring: Ju mer terräng man springer ju hårdare tycks den bli, asfalten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s