”Helvetes, jävla skit!! Förbannade..!”
Det osade svordomar längre fram på stigen. Just framom granplanteringen. Jag funderade ett ögonblick på vad som vore klokast; att springa fram och fråga om vederbörande behövde hjälp eller välja annan färdväg. Alternativ två föll på att inga andra vägval var möjliga, om jag inte ville vända helt om förstås. Fullt så ilsken lät borstbindaren inte.
Just efter sista täta granen finns en göl. I den stod en kille i knädjupt brunvatten och sparkade på en mountainbike. En annan slet sin cykel över de obevekliga trädrötterna som slingrade sig längs den branta klipphällen ovanför. Knappast cykelvänligt. Inte särskilt löpvänligt heller kanske, men i alla fall framkomligt. Blött och knixigt, men framkomligt. Och fullkomligt härligt om man är lagd åt det hållet. Och är på det humöret. Plurra-i-allt-med-ett-leende-humöret.
Eftersom jag inte ville strö salt i grabbarnas sår (eller framstå som spritt språngande galen) såg jag bara lite lagom munter ut när jag plöjde genom surhålet, sög fast med karbiddubbarna i tallrötterna och vinkande försvann över hällkrönet. Fast nu gjorde jag inte exakt så. Jag tog en paus mellan klättringen och vinkandet och snackade ett slag med grabbarna som efter en timme på leden började bli lite trötta på den obändiga terrängen. Minst sagt.
Förra helgen svor jag också på samma ställe. Den här helgen nynnade jag lite glatt. Så olika kan det vara. Men nog märks det att kroppen inte är van att springa terräng i två och en halv timme längre. Efter hemkomst vill de omedelbart inta högläge.
Och så ligger jag där med myrkrypsbenen upp mot väggen, stirrar i taket och funderar på varför jag egentligen springer långpass när jag inte planerar att springa någon längre tävling. Eller någon tävling alls för den delen. Och svaret är alldeles självklart: för att jag kan. Och vill!
blogg@bureborn 
Härligt svar på din egen undran. Undras vad MTB-arna hade svarat på frågan just i den sekunden där i skogen.
Så sant som det var sagt. För att du kan. Och vill. Bedårande vacker poesi!
Långpass i den där terrängen, tycks på mig som en förberedelse för större utmaningar. Är du säker på att du inte bär på någon dold agenda, typ Alpine Swiss eller nåt? Fast å andra sidan, att utmana sig själv bara för att man kan och vill räcker långt även det!
För övrigt undrar jag om din uppåt-väggarna-terapi hjälper mot myrkrypet? Jag frågar i egen sak, eftersom biverkningarna efter ett långpass känns bekanta.
Eftersom jag inte tyckte synd om dig efter förra helgens skitpass, så ska jag inte heller delta i din löpglädje den här helgen, eftersom jag vet att nya skitpass väntar om hörnet, sån surkart är jag 😦
Plurra i allt med ett leende får jumper vara riktigt trött och desillusionerad för att klara av, typ StM 2012 😉 … Annars svär han som en broskvindare (googla!!) bara han får lite vatten i skon under en orientering. Sån surkart är han..
Hehe! Tur att du inte såg skadeglad ut där tror jag… *harkel* 😉
Snorkkis: Kille nummer ett hade garanterat dränkt cykeln i gölen och hoppat på den om jag dristat mig till att ställa frågan. 🙂
Benet: Lite förvånad över att viljan är så stark, trots bristen på mål. Så ska det ju inte funka om man får tro de mentala coacherna.
Oliver: Ingen dold tävlingsagenda här inte, men det är ju inte omöjligt att jag vill kuta någon längre tur på ännu okända leder under semestern. Jag tycker nog att väggläget hjälper mot krypet. En aning i alla fall. Och det är under alla förutsättningar skönt att ligga och filosofera en stund.
Snitsaren: Morrn herr surkart! Föredömligt fåordiga inlägg jag skrev på den tiden. Eftersom frågan förblev outtalad då kommer den nu – vadå broskvindare?
Malin: Det gäller att vara belevad i spåret, och inte sparka på den som redan ligger. 🙂 Och man kan ju aldrig vara säker. Ilsknar MTB-cyklister till rejält kanske de puffar omkull löpare i sumpmarken.
Det är glädjen som är stark Burebornskan. Glädjen att vilja. Att kunna. Att leva.
En broskvindare vindar brosk, vad trodde du?
Och det svaret är fullt tillräckligt för att du ska. Och visst är det skönt att ligga med benen i högläge när de är trötta. 🙂
Jag som trodde att mountain bike gick ut på att cykla i oländig terräng 🙂
Benet: Unnar alla att hitta den: den verkliga löpglädjen. Helt underbar! Mycket härligare än som drivkkraft än högt uppställda mål. För mig i alla fall.
Snitsaren: Ett tjeckiskt namn.
Ingmarie: Kännetecken för löpare = letar ständigt efter något att lägga upp fötterna på. 🙂
Anneliten: Jag hade nog fått springa för livet om jag yttrat ngt liknande just där just då. 🙂
För mig med!