Det slår aldrig fel. Varje säsong är det samma vägvilla visa när jag ska orientera första gången. Jag vänder kompassen upp och ner och kartan ut och in. Typ.
Tyckte det var på tiden med lite skoglig lokaliseringsfrustration så jag drog iväg på IF Thors OL-skola. Inbillar mig ändå att det ska gå att springa och läsa karta samtidigt. Och så är det faktiskt jäkligt roligt! Trots att jag snurrar femtioelva varv runt fel punkthöjd och väljer en stig som leder käpprätt åt skogen.
Oerhört vacker aprilkväll dessutom. Och ett hav av vitsippor på den felaktiga punkthöjden. Så helt fel var den ändå inte.
blogg@bureborn 
I vår familj är det min fru som nyttjar karta och kompass. Det kallas trimorientering och går ut på att hitta ett stort antal punkter i terrängen. Deltagarna har hela sommaren på sig och kan beta av punkterna i valfri takt. Jag brukar följa med ibland på punktsök, men jag bryr mig aldrig om kompassen. Jag har hittills hamnat vilse bara en gång, men det var en dimmig natt på motorcykel i okänd terräng.
När det kommer till modern orientering är min stigfinnarförmåga dokumenterat dålig, men jag ger mig inte och tänker hämta ut årets naturpass på apoteket och hoppas på ett nytt årligt tävlingsförsök om tillfälle ges här i krokarna i sommar eller höst.
(För sex år sen skröt jag på snitsarens blogg om mitt gamla skolmästerskap i orientering, men där användes den topografiska kartan 1:50000, och benen unga, spänstiga och orädda).
Oliver: Minns begreppet trimorientering från när jag bodde norröver. Tro om det är detsamma som här kallas Hitta-ut? Helt och hållet vilse har jag ännu inte lyckats förirra mig, men det beror mest på att If Thor oftas förlägger träningarna i skogområden omfamnade av civilisation. För eller senare kliver man ut på en asfalterad gata.
Jumper: Jag planerar också Naturpassinköp, men får snällt vänta på att lokala klubben behagar hänga upp kontrollerna. Tycks som om de tänker vänta ett par veckor till.
Nej, inte heller i V-tuna har man kommit igång, sa dom när jag frågade på apoteket i veckan.