I morse stirrade terrängpasset hålögt på mig med grinande käftar.
En är som inte van vid nattsudd längre. Vid otaliga skålar med klirrande glas och dans in på småtimmarna. Rätt såsig i både knopp och kropp denna morgon, trots att bubblet i mitt fall var alkoholfritt.
Men om det är lördag och solen dränker världen måste man springa även om bränslemätaren är nere på rött och benen är tunga som bly. Det är då min räddning börjar på Gallo- och slutar på -walking. Nio minuter löpning följt av en minuts gång. Upprepa, Upprepa. Upprepa. En seg dag kan jag kickstarta motivationen inför två mil Gallowalking, men knappast uppbåda lust för lika lång löpning. Springa nio minuter orkar man ju alltid!
Gallowalking sliter mindre, både mentalt och fysiskt, men då krävs att man följer principen från scratch och går också efter de första nio minuternas löpning trots att kroppen känns förhållandevis pigg. Börjar man spankulerande först när man börjat bli trött är det för sent för att få full effekt. För mig i alla fall. Och det nästan mest fascinerade är att den totala tiden på sträckan i princip blir densamma som om jag sprungit hela vägen.
Så idag Gallowalkade jag mig följaktligen genom våren och försökte undvika att klampa sönder stämningen.
Hostade mig fram axel mot axel med harvande traktorer som just så när anades genom moln av uppvirvlande damm. Försökte identifiera sångare och finkar i kakafonin av fågelsång. Misslyckades kapitalt.Tyckte mig känna kittlet från fräknar som vaknade på näsan, men kände absolut klibbet från björkarnas musöron när jag stannade för att kontrollera savtappningen.
blogg@bureborn 
Vad är det för skräckinjagande kranium på stenen? Savavtappning, vem gör det och varför?
Ja, det kan vara svårt att sköta sin gallowalking ordentligt. Under gårdagens långa långpass gick det alltför lätt i början för att jag skulle ta mina tänkta gångpass, med trötthet som följd efter 16-17 km och på slutet täta och trötta gångpaiser. Inte ens fem kilometer på bana kändes som tänkt…
Så det finns ett namn på gångpauserna alltså? Ägnar mig ofta åt dem oxå!
Det där kör jag ofta när jag kör långpass. Framför allt om jag ska springa längre än jag har gjort innan (eller på länge). Mycket smart sätt att inte slita på kroppen. 🙂
Suneson: Med tanke på skallstorleken och att den befann sig mitt ute i skogen skulle jag gissa på älg, men jag vet egentligen inte. Inte heller vet jag vem som tappar björkarna eftersom de också befann sig tämligen långt från någon synlig mänsklig boning. Undrar om det är extra bra savbjörkar eftersom ngn gjort sig omaket att promenera en sträcka med sina pet-flaskor? Björksav lär vara nyttigt som sjutton. Och är man inte enbart ett hälsfreak kan man göra vin på den, eller sirap. Fast jag tror att tapparen i den här fallet var ute för sent för att få ngn ordentlig skörd. När löven väl spruckit ut har saven i princip slutat stiga.
Jumper: Inte alltid lätt att veta i förväg om man har en orka-löpa-hela-vägen-dag eller en gallowalking-dag. Men det är klart – har man planerat in gångpauser men drabbas av hybris och tror sig vara ultraräv `då får man skylla sig själv. *smiley*
Malin 1: Finns en hel skola: http://www.jeffgalloway.com/ . Och heta debatter på löparforum mellan dem som förespråkar tkeniken, och dem som tycker att det är fusk att gå.
Malin 2: Visst är det ett väldigt bra mentalt trick att ta till när man ska öka på kilometermängderna! Med tanke på hur mycket piggare benen brukar kännas efteråt kan man ju fundera på om man någonsin borde ägna sig åt annan typ av långlöpning.
Kollade in tänderna på skallen lite noggrannare. Ny teori: vildsvin.
BAKIS utan att vara det, ja, det är så jag känner mig tror jag, är väl sömnbristen…
Gallo-konceptet (i alla fall namnet) var nytt för mig. Verkar ju funka bra. Undrar vad det heter när man stannar och vilar vid röda trafikljus… Eller är det då man blir som han där på stenen. Eller kanske om man inte stannar.
Jonna: Så här snart tio år efter att Pumlan fötts fattar jag inte att jag överlevde bebisperiodens sömnbrist. Månader av bakfylla… Tur att själva drogen är så mysig och luktar så gott.
Snorkkis: Stanna för guds skull! Vi vill inte se ngn snorkkandes skalle grina mot oss från en betongsugga. (Livsfarliga och morgontrötta storstadstrafikanter…) 🙂
Vi som tillhör samma generation som mr Galloway vet att den här metoden är ett urgammalt sätt att ta sig hem på morronkvisten, efter nattsuddet, i trakter som är befriade från allmänna kommunikationer. Att han snott namnet på vår metod må vara honom förlåtet.
Galejvej?