Sotsvarta stammar och fränt stickande lukt av brandrök vs. skeletterade, vitnade granar som speglar sig i sumpig Micksmosse. Ett kvällsljuvligt Lunsen bjöd på trolska kontraster. Min kropp bjöd på en entonig grå smet av matta ben, trötta fötter och gnällande hälsenor. Komplett diskrepans mellan sinnesintryck och kroppsupplevelse. Så kan löpning också vara.
blogg@bureborn 
Så kan det verkligen vara! Undrar hur snabbt man skulle flyga fram om både kropp, sinne och lungor var helt i fas?
Här duggar rapporterna om oplanerat svedjebruk rätt så friskt just nu. Eldningsförbud råder, men kommer att hävas tillfälligt inför Valborg för att inte äventyra traditionen att hälsa våren välkommen med att elda brasor. Minns att samma logik tillämpades efter Tjernobyl. Man höjde gränsvärdet för skadlig strålning för att inte äventyra älgjakten och lingonplockningen.
PS Var rädd om hälsenorna! DS
Ja, så kan onekligen vara. Hoppas du, ben och fötter vaknar till liv och får en pigg runda nästa gång. 🙂
Erinrar mig inga större bränder här i krokarna, men förödelsen efter jättebranden i Tyrestareservatet beskådade jag för många år sen. Inga av de brandgynnade nävorna såg jag dock. Håll utkik nästa sväng om det är så nybränt som det ser ut på den övre bilden?
Malin: Det måste väl vara den ultimata runners high, när man forsar fram i överljudsfart?
Oliver: Enligt samma logik: Wada höjde gränsvärdet för marijuana i dopingprover eftersom kampsportare åkte dit så ofta. Gränsvärdestrolleri är ju ett briljant sätt att bli kvitt allsköns problem. Utan att behöva ta tag i själva problemet.
Malin: Jag verkar ha hamnat i ett varannangång-mönster. Nästa runda borde jag alltså sväva en bit ovanför marken. *hoppas, hoppas*
Snitsaren: Till skillnad mot Tyresta så var detta en mycket begränsad liten eldsvåda. Som tur var. Men också väldigt färskt skulle jag gissa. Så jag ska absolut hålla utkik efter nävor!