Jaha. Så har man gjort det. Igen. Bedrivit lite supinationsvåld på sig själv. Stukat sin fot alltså. På utsidan av foten. Jag antar att motsvarade agressionshandling mot insidan av foten heter pronationsvåld, vilket lär vara betydligt ovanligare. Kanske till och med ovanligare än oprovocerat våld.
Eftersom jag är en rätt ordinär typ nöjde jag mig alltså med att trampa snett åt den laterala sidan. För att inte bli alltför tjatig tycks jag dock ha gett mig på CF (calcaneo fibulare) snarare än klassiska FTA (fibulotalare anterior) den här gången.
Vilken gång i ordningen det är vet jag dock inte. Jag är en typisk återfallsförbrytare. Inget originellt med det heller. 70 till 80 procent av alla stukningar lär vara återfall.
Så nu ligger jag är med vänsterfoten (alltid vänster) på en luden kudde och beundrar svullnadens lilagröna ton. Nästan lite regnbåge över fotknölen faktiskt. Väldigt vackert.
Bilden visar dock ett annat högläge: det i bilen på väg hem från orienteringsträningen. Halvvägs hem. Det var nämligen då jag blev smärtsamt medveten om att jag inte ville trycka ner kopplingspedalen en enda gång till. Och så satt jag där i väntan på den vite riddaren, med en halvt avdomnad fot (väldigt hårt åtdragen Dauerbinda) vilande mot ratten och lät mig skakas halvt till sömns av långtradarna som dånade förbi på en regnvåt riksväg 55.
Orientering, ja. En gåva till fotledsdistortionsguden? Inom orientering lär visst över hälften av alla akuta skador vara relaterade till fotleden. Tro fan det, sånt knöligt underlag som man springer på. Fast i mitt fall inte särskilt knöligt alls. Bara klantigt. Det var inte den obanade spenaten som fick mig på fall, utan snedsteget inträffade på den högst vältrampade stigen, närmast att likna vid en trädgårdsväg, på väg tillbaka till bilen efter skogskutandet. Klantarslen får skylla sig själva!
Klantarslet är dock numer så förutseende att hon alltid har en elastisk binda i träningsväskan. Uppfyllde tämligen snabbt tre femtedelar av PRICE (protection, rest, ice, compression, elevation) – kompression och högläge – och tycker nog det ser ut som om jag lyckades hålla nere svullnaden någorlunda. Inte allför lång rehab hoppas jag. Först lite vila bara. Lite tejp. Och en from förhoppning om att fotfan inte är bruten.
blogg@bureborn 
Amen va onödigt. Som du säger. 😉 Hoppas nu inte det är brutet. Krya! ❤
Ajaj! Men till och med det går det att skriva underhållande om 🙂 Snabb läkning hoppas vi på!
Klantarsel eller inte, men nog känns det igen. Efter att ha parerat rötter och stenar i skogen, snubblar man på en trottoarkanten eller på sina egna ben. Må du snart vara på löparbenen igen!
Kan dock inte låta bli att fundera kring din belägenhet på bilden. Kom det någon hjälp på riksväg 55, och i så fall hur. Lite svårt att köra hem två bilar tänker jag. Eller är ”den vite riddaren” en omskrivning för något annat som undgått mig…?
Stackare! Krya på foten!!!
Veronika: Har nu knackat på diverse ben i foten, och min amatördiagnos är att inget är brutet. Men lägger sig inte svullnaden snart får jag nog uppsöka en röntgenapparat.
Malin: 🙂 Stukningar brukar ju bli bättre relativt snabbt så jag hyser gott hopp.
Jumper: Jodå, den vite riddaren dök upp – i en svart Volvo. M bad en kompis skjutsa ut honom till den strandsatta sambon, så både jag och bilen kom hem tryggt och säkert.
Ingmarie: Jag gör mitt bästa! Vilket just nu innebär att jag ligger och tittar på den. 🙂
Det gläder mig att den vite riddarens fot nu duger att koppla (alternativt gasa och bromsa) med…
Skogen är bra för att stärka fotlederna. Och för att vricka dem om de inte är tillräckligt starka (eller trots att de är starka om vrickningen är tillräckligt brutal). Dilemma det där. Och en gång vrickad är fotleden försvagad och senorna uttänjda. Suck!
Vill inte skrämma dig, men min vrickade fotled (för över 20 år sedan) visade sig vara ett fotledsbrott som behövde opereras. Så gå inte för länge innan du kollar.
Skit också! Hoppas det blålila bleknar (även om det är vackert) och att du snart slipper luddkudden! Du verkar vara helt säker på diagnosen, men nog verkar det som du också borde ta en röntgenbild för att utesluta eventuell fraktur.
Titta med snälla varma blickar. 🙂
Anneliten: Med tanke på att jag i princip bara stigspringer i skogen så inbillar jag mig att jag tränar fotlederna rätt bra, men sen var det där med de uttöjda ligamenten. Gissar att mina i vänsterfoten numer mer är att likna vid gummiband. Man får ju hoppas att de inte dessutom blir alltför torra och spröda med åldern.
Annliten och Oliver: Hade det inte varit för att sambon för knappt ett halvår sedan bröt benet just vid en stukning så hade jag varit mer benägen att själv åka till akuten och fota benstommen. Men med tanke på skillnaderna i hur hans fot såg ut och kändes efter tre dagar och hur min mår är jag inte särskilt orolig. Blir det värre lovar jag dock att åka på röntgen.
Ingmarie: Som en smekning. 🙂
Aj aj! Men det är nog lätt att man slappnar av på vältrampade stigar just för att man tror att det är så himla mycket lättare. Slappnar av och klantar sig. 😉
Krya på dig!
Kram M
Malin: Precis så var det! Övermodig satte jag av i full fart på den breda stigen och kaboom!!