Jag har upptäckt att jag har en något morbid böjelse. Jag går igång på rehab. Förtydligande: jag vill absolut inte vara skadad. Men jag hyser en skum förkärlek för rehabilitering. Jag tror det har något med systematik, disciplin och målmedvetenhet att göra.
Målet är klart och tydligt (som en fullfungerande fotled) och metoderna för att nå dit är tämligen givna (i fotledsfallet rörlighet, sen styrka och balans, därefter spänst). Det enda jag behöver göra är att ge mig fan på att genomföra övningarna planenligt och konsekvent. I det kan jag bli fantastiskt fanatisk.
Det funkar inte med (för mig) luddiga mål som att starka coremuskler är bra att ha. Följaktligen är jag helt kass på att förmå mig själv att träna styrka hemma, men om målet är friska hälsenor har jag inga problem att göra 90 tåhävningar morgon och kväll. I fyra månder.
Fotledsdistorsion är det perfekt projektet. Så kom igen nu rehabdiktatorn! Jag har gett dig en knivskarp målbild. Buss på dorsalflektionen!
blogg@bureborn 
Så tråkigt att läsa om det elegant formulerade supinationsvåldet 🙂 men roligt ändå att du uppskattar rehabrutinen. En balansplatta lär vara bra för ändamålet, jag har visst en hemma i något skåp…. hrmpf harkel harkel. Det är både fördelen och nackdelen med skogslöpningen. Den ger starka fotleder men också ökad risk för dylika händelser. Med önskan om snar bättring!
Hur var det nu Boye och Broberg med fler skaldade? ”Målet är ingenting, vägen är allt…”. Hoppas nu inte vägen blir alltför lång även om du tycks njuta av disciplinerad rehab.
Att vara i toppform kan visserligen vara kul, men är samtidigt förpliktande, som att följa upp en succé. Minns från ungdomen att det var mer stimulerande att träna när jag var dålig och kände att jag behövde träna på något speciellt. Jumper säger att han upplevt vårens träning som stimulerande med utgångspunkt från vinterns knäskada och urdåliga form, även om han inte varit lika perverterat förtjust i just rehabövningar som du…, de få gånger han varit skadad. Jag önskar dig kort nöje och snar återkomst till den halvtrista toppformen.
Staffan: Jag tror min balansplatta ligger under någon soffa… eller kanske bakom bokhyllan… eller 🙂 Men nu ska den fram! Jag måste bara lära mig att balansera på golvet först.
Oliver: Jag hoppas också på en kort väg. Fyra månader var lite väl länge. Allra helst med tanke på att det inte hjälpte heller… Fotledsrehab är som tur är ett mer upplyftande projekt, som brukar ge märkbara resultat rätt snabbt.
Snitsaren: Det ligger nåt i det där! Har väl antagligen något att göra med att framstegen och resultatförbättringen blir större när man börjar om från scratch. Väldigt tacksamt. Vilken tur att man inte tillhör eliten och skulle måsta träna som en idiot för att åstadkomma minimala resultatförbättringar. Idag kan jag gå nedför en trappa utan att behöva linka på snedden. Strakbent visserligen, men ändå.
Ligger faktiskt något i det där! Men jag tänker Prehab.Och har som mål att inte bli skadad.
(Jobbar stenhårt med de förbenade höftlyften t.ex. På en tråkighetsskala 0-10 är det 11. 😉 )
Krya på fossingen!!!
Ingmarie: Önskar att jag hade samma disciplin när det kommer till prehab. Men tyvärr är målet då lite för diffust för att jag ska bli fanatisk. Jo, nog finns det mer inspirerande saker att pyssla med än höftlyft. 🙂