Brickpass

Bricka2

bricka1

Nej då. Jag överväger inte att satsa på triathlon. Trots att jag numer cyklar först och springer sen á la brickpass. Den där brickan syftar mycket troligt inte på en silverbricka utan på en tegelsten. Typ: benen känns som tegelstenar när man försöker sig på att springa direkt efter att man hoppat av cykeln. Alternativt: Bike, Run – ICK! eller  ”just another brick in the wall” mot den perfekta triathlonformen. Majoriteten av triathlonvärlden tycks vara någorlunda överens om att brickorna fått sitt namn av Mark Sisson and Scott Zagarino, som i slutet av 1980-talet var trötta efter en kombinerad cykel/löprunda och antagligen hade nynnat lite Pink Floyd.

Jag nynnar inte jättelyckligt när jag nöter rumpan mot en cykelsadel. Skulle hellre springa, springa, springa. Bara. Men tyvärr. Den där stukningen av fotleden jag lyckades med i våras var av det svårare slaget. Fortfarande brister fotfan i stabilitet och spänst och ork, och jag kan inte springa lika länge som jag skulle vilja. För att få ihop lite längre träningssejourer får jag alltså kombinera: cyklar en dryg timme och springer en knapp.

Eftersom jag inte tränar för triathlon skiftar jag inte cykel mot löpning på sex röda sekunder, vilket antagligen kan förklara varför jag inte upplever att benen har särskilt svårt att byta träningsform. Plus det faktum att jag inte cyklar i timtal. Hur som. Ingen tegelstenskänsla.

Men jag har upptäckt en annan egenhet. Det går mycket fortare att springa direkt efter cyklandet. Utan att jag tänker på det pilar benen iväg, och jag känner mig inte lika ansträngd som jag brukar i det av benen valda löptempot. Vad kan det bero på? Sitter den snabbare cykelkadensen kvar i ryggmärgen? Har det med upplevd ansträngning att göra: jag tycker inte att löpning är lika jobbigt som cykling och kroppen luras därför att ta i mer? Eller är det min gps-klocka som fattar trögt och levererar glädjekalkyler?

Andra teorier, någon?

Annonser

6 thoughts on “Brickpass

  1. Minns bara att mitt enda hågkomna försök i den vägen kändes lite konstigt, liksom löpning efter skidåkning som jag prövat fler gånger. I min berömda ungdom var jag dock känd för att cykla till alla träningar och tävlingar i Stockholmstrakten utan att spänsten blev lidande, fast då gjorde jag förstås uppvärmning mellan aktiviteterna. När det gäller (fåtaliga) förök till motionscykling, har jag annars förundrats över att jag inte fått upp pulsen, trots full fart i uppförsbackar, medan det inte är någon konst under löpning. Tydligen är det inte syretransporten som är flaskhals vid (min) cykling.

    För övrigt anser jag att din fot ska bli bra snart !!

  2. låter härligt med dubbelpass iaf… åh, minns den tiden när jag kunde först köra ett långt styrkepass på gymmet och sen sticka ut och springa… kanske en dag igen jag har samma ork och form… (hrrm, det ena ger väl det andra, typ…)

  3. Malin: Euforin över att få dunka skosulorna i backen kan absolut bidra till tempot!
    Jumper: Har gjort samma pulsreflektion. I mitt fall tar lårmusklerna slut långt innan lungorna. Vid skidåkning gäller det omvända: jag kommer upp i puls mycket enklare. Tror det har att göra med hur många muskler man faktiskt utnyttjar.
    Malin: Jag misstänker också att det är cyklandet som ”luras”. Jag vill helt enkelt uppleva samma fartvind. Plus glädjen över att få springa då förstås.
    Jonna: Visst känns det lite ”proffsigt” att köra kombo-pass! Du är snart där igen, det är jag helt övertygad om!
    Ingmarie: En gång löparhjärna, alltid löparhjärna. 🙂 Biathlon (eller heter det duathlon?) får det nog bli i så fall. Om man inte kan åstadkomma underverk i triathlon hundsimmandes…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s