Små semestertripper är underbara saker! Med oändliga möjligheter att springande utforska nya ställen. Som Öckerö. En par morgonjoggar här gör själen stormande lycklig.
Morgonjogga på Avenyn i Göteborg blir man också glad av. Jag älskar att se städer gnugga morgongruset ur ögonen. För en lantlolla som jag är det närmast exotiskt. Men jag undrar så smått över hur inbitna stadslöpare hanterar detta eviga rödljusintervallande.
Semester = otaliga träningsmöjligheter i nya omgivningar, alltså. Ändå är det svårt att få till träningen på semesterresan. Tycker jag. Det finns ju så mycket annat som ska rymmas, och medresenärer att ta hänsyn till. Andra som kanske gärna vill att man följer med till Liseberg, att man doppar nykokta räkor i aioli, åker vindrufstur till Marstrand, fikar, fikar och fikar igen. Umgås. Är närvarande.
Och jag vill ju också allt det där. Vara närvarande. Turista. Fika, fika, fika. Men jag vill gärna träna också. Riskerar ju att bli smått galen annars. För mig stavas lösningen morgonjogg. Utan att ställa väckarklockan kliver jag ur sängen ungefär timme innan övriga brukar stiga upp. Tycks ha en tidsinställd löparbomb i skallen. Smyger på mig löparskorna och låter kroppen vakna längs nya stråk. Är tillbaka lagom till dottern kikar fram under täcket.
Så löser jag semesternöten. Hur gör du?
blogg@bureborn 
Det är ju inte alltid semestern blir så avkopplande med allt som ska hinnas. Men morgonträning löser det mesta tycker jag 🙂
Semesterresorna har inte varit överdrivet många eller exotiska i mitt löparliv, senast 2006 i Europa med A som också sprang när jag sprang, vilket var givande. Annars har jag mest rört mig till skärgårdsön där löpmöjligheterna begränsas mer av snårig terräng och ”djurens vintermat” än av sociala plikter, eller till släktingar i Sydsverige (exempelvis till Vejbystrand, dit jag just nu är på väg några dar) där man är vana vid mitt barfotaspringande varannan dag och säkert är glada åt att slippa mig en timme eller två? Under min och sonens planerade Kebnekajsetur i augusti (!!) kommer träningen att ge sig själv och räcka och bli över… även om jag också ser fram emot en och annan vindrufsig fikapaus…
Jag är precis som du – en morgonjoggare på semestern (men nästan aldrig annars)
Ja, frånvaron av rutiner kan ställa till det, min bror är ett klassiskt exempel på att han när han är ledig hellre vill grilla och ta en öl än träna 🙂
Jag tränar gärna extra så härs års även om jag just nu i år efter maran fortfarande går på sparlåga. Några extra morgonjoggar kan det bli på främmande ort, annars blir det medvetet lite mindre träning just under eventuella resor, ser det då som återhämtning och investerar tid till annat. Sedan kan vi också aktivt skapa luckor för varandras träning på eftermiddagar under semesterresor och göra annat på förmiddagarna.
Malin: Vissa påstår att semester innebär lugn och vila. Har jag hört. 🙂
Jumper: Åh lyllo!! Keb (eller annat fjäll) skulle jag bar gärna åka till även i sommar!
Betydligt lättare att unna sig löpning när man befinner sig hos släkten, tycker jag. Likosm dina misstänker jag att de uppskattar att slippa mitt sällskap en timme här och där.
Anneliten: Inte många morgonjoggar till vardags för mig heller.
Staffan: Det har hänt att jag fått till ett eget träningsläger någon semestervecka, men i så fall på hemmaplan. Eller hos svärmor.
Man skulle ju kunna tro att det skulle bli klurigare med två som tränar i familjen, men kanske är det på sätt och vis lättare. Både förstår ju vitsen och vikten av att få träna.
Ja, visst är jag lyllo. Och naturligtvis har jag letat fram och lusläst dina inlägg från förra året, även om vi kommer att sova i tält och bara gå inte springa.
Jag tränar oavsett. Fast det visste du väl redan. 😉
I min värld är det liksom inte ”om” utan ”när” och alla vet det. 🙂
Men springa på nya platser är både kul och spännande! Och ett galet bra sätt att lära känna ett nytt ställe. Man ser ofta sånt ingen annan (turist) gör.:-)
Jag gjorde precis som du när barnen var små, steg upp någon timma tidigare och gav mig ut på upptäcksfärder. Nu på äldre dar är jag inte lika hänsynsfull men det brukar alltid finnas luckor för löpning.
Jag är en rutinmänniska, så när vardagen inte är vardag längre blir det SVÅRARE att få till träningspassen. Men på semestern brukar jag ”tvinga” mig (hur otrevligt det nu än låter…. Haha!) men det funkar. Liiite mer självdisciplin hade varit trevligt. 😉
Ingmarie: Jag har inte lyckats ”uppfostra” min omgivning fullt ut ännu. 🙂
Visst är löpning ett fantastiskt sätt att bedriva sightseeing! Man borde kanske starta en turistverksamhet…
Suneson: Små barn är ju onekligen lite mindre förlåtande än stora barn, eller utflyttade barn. Och partners tenderar också att vara rätt förstående. Om inte annat för att de vet att de riskerar att få släpa runt en frustrerad löpare med endorfinabstinens på utflykten. 🙂
Malin: Tvång ska inte underskattas som morot. 🙂
Träningen får jag lättare styr på även utan rutiner, då är det värre med maten…